My Chemical Romance är bästa medicinen mot melankoli

Sofia Bergström

helskärm

KONSERT My Chemical Romances unika Sverigebesök är kanske det yttersta beviset på att en konsert inte enbart handlar om ett bands insats.

Mötet med publiken blir så mäktigt att det kvittar att allt inte är perfekt.

My Chemical Romance
Plats: Gröna Lund, Stockholm. Publik: 13 000. Längd: 1 timme och 40 minuter. Bäst: Allsången under ”Welcome to the black parade” och ”Teenagers” är något utöver det vanliga. ”Boy division” och ”House of wolves” är också förbaskat fina. Sämst: ”Summertime” är tråkigast i kväll.

På 00-talet var My Chemical Romances rock ett av de mest effektiva plåstren för en trasig tonårssjäl.

”Three cheers for sweet revenge” och efterföljande ”The black parade”, den praktfulla poprock-operan som blev bandets stora genombrott, var varsin bibel för missanpassade, alternativa kids.

När bandet lade ned 2013, efter att ha varit aktiva i tolv år, lämnade de ett stort tomrum. Men ett gig i Los Angeles sex år senare blev starten på en återförening som nu har återupptagits efter pandemin.

När My Chemical Romance möter sin svenska publik för första gången på elva år stryker de inte omedelbart medhårs utan tar det våghalsiga valet att inleda med nytt material.

Men till min stora förvåning kan stora delar av publiken texten till ”The foundations of decay”, som bara är lite över en månad gammal, som rinnande vatten.

Men så är också publikens entusiasm och eufori något i hästväg. Allsången är öronbedövande oavsett vad som slängs i deras väg. ”Make room!!!!”, ”Destroya” eller ”Mama”, you name it.

Några galningar har till och med köat i två dagar, utrustade med både tält och tålamod.

Energin matchas ofta av bandet.

Sångaren Gerard Way, i afton klädd i militärgrön regnponcho, tar ofta i så hårt att rösten spricker. Mot slutet av spelningen är stämbanden rejält slitna, som sig bör under en rockkonsert.

Trots att allt inte är perfekt (det är lågt ljud från mikrofonen, låtlistan känns framtung och det är inte mycket till scenshow) blir spelningen en stark påminnelse om bandets tidigare storhet och genomslagskraft.

När publiken stämmer in i ”Famous last words”, sista låten innan extranumren tar vid, får jag så mycket gåshud att min kropp liknar en trubbig spikmatta.

Det stärkande mantrat ”I am not afraid to keep on living/I am not afraid to walk this world alone” går rakt in i hjärtat.

Det kan inte ens fiskmåsen som hotfullt svävar över nöjesfältet och sedan lägger en brakskit på en stackars publikmedlem förstöra.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik