Countrymusikens mest älskvärda par
Publicerad 07.00
ALBUM Folk pratar som vanligt för mycket om dålig country och för lite om Gillian Welch och David Rawlings.
Duons första album med nyskrivna låtar på 13 år är en uppenbarelse.
Gillian Welch & David Rawlings
Woodland
Acony Records/Warner
COUNTRY Det sägs att reggaelegenden Lee Perry brukade gräva ner sina mastertejper i marken efter inspelningarna. Tanken var att musiken skulle få rätt känsla och atmosfär genom att få jäsa färdigt nere i jorden. Ibland verkar det som att Gillian Welch och partnern David Rawlings arbetar på samma sätt. De lagrar sina album under marken i flera år innan de gräver fram låtarna.
Den nya skivan släpptes för en månad sedan men man hade lika gärna kunnat skriva om den 2027. Eller 2046, för den delen. Tiden spelar ingen roll. Musiken låter lika bra oavsett om man lyssnar på den nu eller mot slutet av livet.
En ny skiva med Gillian Welch och David Rawlings är ungefär lika sällsynt som ett livstecken från Sade. Sedan 1996 har Welch bara släppt sex album med nytt material. ”Woodland” är döpt efter parets studio med samma namn i östra Nashville. Den förstördes av tornados under pandemin, men har byggts upp igen.
Welch och Rawlings höll på att förlora sitt arkiv och livsverk i olyckan. För att undvika att demo- och mastertejperna försvinner för gott under liknande omständigheter i framtiden släppte de några av dem i tre digitala volymer 2020, ”Boots no 2: the lost songs, vol 1–3”. De är värda att scrolla fram enbart för balladen ”Valley of tears”, som de en gång gav bort till Solomon Burke.
För några som har varit extremt sparsamma med sin närvaro och utgivning var projektet en störtflod. Med ”Woodland” återvänder duon till sitt saktmodiga tempo och arbetsmetod. De hade runt 100 låtar att välja från men nöjde sig med tio stycken. Låtarna förklarar, var för sig eller tillsammans, varför efternamnen Welch och Rawlings har blivit en unik kvalitetsstämpel. Varje ny skiva blir en röd dag i americana-almanackan. Följarna tar ledigt från jobbet, stänger in sig i ett rum och låser dörren för att kunna lyssna ordentligt och ostört.
Ingen behandlar sin rotmusik med samma varsamma kärlek och ryggrad. De vägrar med beundransvärd konsekvens att exempelvis skriva gladare låtar för att nå fler. Ytterst få vågar, vill eller har råd att vara lika fria från kommersiella krav och frestelser. I en tid när själ och framgång ständigt förväxlas med siffror och popularitet står de för ett nästan omöjligt ideal.
Att vara älskade av några få men ignorerade av många är själva förutsättningen bakom varför Gillan Welch och David Rawlings, med långa mellanrum, kan fortsätta att släppa förtrollande skivor vars värde inte går att mäta. Av samma anledning kommer säkert inte ”Woodland” att nå fram till fler än de redan frälsta. Det spelar ingen roll att melodierna i låten ”What we had” verkar ha odlats fram med stor omsorg och omtanke i minst 20 års tid. Eller att ingen kan sjunga blues och folkcountry med samma, här kommer det igen, långsamma närvaro som Gillian Welch gör i ”Here stands a woman”.
De flesta minns väl inte ens längre att duon medverkade i ett avsnitt av ”Jills veranda”. I stället för att bära programmet blev de bifigurer som fick sitta och titta på Veronica Maggio. Det är svårt att förlåta serien för den missen.
Själva tar de sin status och position med jämnmod. Det går att skriva en essä om hur de sänker tempot ytterligare när de når fram till smärtpunkten i låten ”Hashtag”. Den handlar om countryartisten och mentorn Guy Clark, som hjälpte och stöttade dem i början av karriären. Han dog 2016.
Det vackra och sorgliga är textens insikt om att Guy Clark, Gillian Welch och David Rawlings först blir en nyhet, eller hashtag, när de dör.
Och knappt ens det.
BÄSTA SPÅR: ”What we had”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik