Coldplay har gjort sitt bästa album - i teorin
Publicerad 2019-11-22
ALBUM ”Everyday life” kunde ha blivit Coldplays bästa album.
Det blev inte så.
Coldplay
Everyday life
Parlophone/Warner
POP Är ett nytt dubbelalbum med Coldplay, där låtarna egentligen ryms på en skiva, verkligen en julklapp som världen behöver?
Förväntningarna på vad som ofta kan vara världens tråkigaste band växte inte efter de inledande singlarna. Det snällaste man kan säga om dem är att ”Arabuesque” åtminstone är intressant. ”Arabuesque” innehåller nämligen, lite oväntat, ett blåsjobb av Femi Kuti och hans band som mynnar ut i en frijazzig freak out.
Coldplay har beskrivit ”Everyday life”, som består av de två delarna ”Sunrise” och ”Sunset”, som deras mest experimentella hittills. Musiken befinner sig rätt långt från ”Fix you”.
”When I need a friend” är en kyrklig psalm. ”Guns” är akustisk protestrock. Pianot i ”Bani Adam”, gissningsvis döpt efter ett poem av den iranska poeten Saadi Shirazi eftersom Chris Martin är nere med sufismen, balett-tassar in i den klassiska musikens konserthus. ”Broken” är renodlad stenkakegospel där man kan höra kören stampa takten i golvet. ”Orphans” bygger på en Max Martin-fläskig refräng och ett ”wuh-uuh” från ”Bad” med U2. I ”Cry cry cry” kastar sig Coldplay huvudstupa in i doo wop utan att, vad det låter som, ha en aning om vad de sysslar med. ”Old friends” gitarrplockar sig in i samma musikaliska region som Simon & Garfunkel verkade och levde i på 60-talet.
Just Paul Simon och albumet ”Graceland” måste ha varit ett riktmärke. Fotspår efter Vampire Weekend och Peter Gabriel finns också i musiken.
Någonstans är ”Everyday life” Coldplays version av gränslös världsmusik. Symboliken i att ett av västvärldens största rockband gör ett mångkulturellt album som sträcker ut handen mot länder i Afrika och Mellanöstern går inte att underskatta i dagens nationalistiska ”Brexit”-värld. Vad är det som är så roligt och konstigt med fred, förståelse och tolerans? Absolut inget alls. Det går att säga mycket om Coldplay, men här är det åtminstone svårt att inte tycka om dem.
Men Chris Martins texter påminner mest om fumliga skoluppsatser. Och flera låtar liknar snabba anteckningar som inte hunnit bli riktigt färdiga.
I teorin hade ”Everyday life” kunnat bli Coldplays bästa album, en snäll och kravmärkt motsvarighet till The Clashs ”Sandinista!”.
I praktiken når de inte riktigt fram.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik