Kjellvander är rakt igenom trollbindande
Publicerad 2018-10-26
ALBUM På ”Wild hxmans” tillåter sig Christian Kjellvander att bli friare i sin musik än någonsin. Den sju låtar långa sviten hör till det allra bästa han har spelat in.
Christian Kjellvander
Wild hxmans
Tapete/Border
ROCK Det är inte så här man ska göra musik 2018. Inte om man ska nå stor publik på streamingtjänsterna, verkligen inte om man vill ta tydlig plats i medieflödet. ”Wild hxmans” är kommersiellt vansinne enligt alla moderna digitala strategier, men just därför genuint välkommen just nu.
Christian Kjellvander har haft en egen röst i svensk musik sedan dag ett. Redan med lo-fi-rockbandet Loosegoats i slutet av 90-talet etablerade han sig som en tänkande låtskrivare med ett personligt melodispråk och en mörk stämma av den sällsynta sort som man omedelbart lyssnade på.
Sedan har den till Österåker i Sörmland inflyttade skåningen som soloartist gått över country och folk till något än mer personligt som inte längre går att kategorisera med tillfredsställande resultat. Vilket i det här fallet är en genuint bra grej. När jag senast såg Kjellvander live, på Sthlm Americana-festivalen i fjol, var angreppssättet så fritt att atmosfären närmast andades jazz.
På sitt sjunde soloalbum bygger Kjellvander vidare på den fria approachen, med långsamt smygande, dova, lågintensivt vibrerande stämningar i låtar som gärna drar sig över fem minuter och ibland bort emot tio. Det är allt annat än extrovert men rakt igenom trollbindande, med samma unika ton och temperament som alltid, och utan tvekan något av det mest övertygande denne artist har spelat in.
Kjellvander berättar små historier om möten, resor, sorg och saknad, men det som för ett ovant öra möjligen kan låta som bottenlös doom and gloom framstår ju mer man lyssnar snarare som ett slags nyfiken fascination över tillvarons nycker. Det är ingen slump att två av denne musikälskares största förebilder är Townes Van Zandt och Leonard Cohen. De vardagspoetiska bilderna lyfts till enastående höjder av skönheten i den minimalistiskt ombonade musiken.
Förra albumet ”A village: natural light” beskrev Kjellvander själv som ett sammanhållet ”verk” snarare än en samling låtar, och det gäller minst lika mycket för ”Wild hxmans”. De här sju spåren ska lyssnas på i svit, helst helt utan distraktioner. Det är en både renande och helande upplevelse, ungefär så långt från den moderna världens fixering vid snabba kickar som det går att komma.
BÄSTA SPÅR: ”Faux Guernica”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik