Lär ta många år att komma över det här

Markus Larsson

Markus Larsson om Jason Isbells spelning i Stockholm

Lugn, lugn, lugn.

Det går att komma över versionen av "Cover me up".

Men det lär dröja många, många år.

Jason Isbell säger många sanningar mellan låtarna.

Som att Neil Young är den enda artisten som kommer undan med att uppträda i shorts.

Eller den här:

”Om någon gör ett trumsolo under en rockkonsert betyder det bara att sångaren behöver gå av och röka marijuana ett tag. Förutom DefLeppard, men det var en helt annan grej.”

Exakt så.

Går rysningar genom kroppen

För alla som är det minsta intresserade av americana borde det gå rysningar genom hela kroppen när Jason Isbell går upp på scenen, presenterar sig själv och bandet med ett brett southern drawl och säger att de kommer från Muscle Shoals, Alabama.

Muscle Shoals är en av de där mytomspunna knytpunkterna, en oansenlig håla som en gång blev en världsangelägenhet tack vare Rick Halls studio och skivetikett Fame.

I dag personifierar ingen den studion och platsen bättre än Jason Isbell. Han har blivit den stora förvaltaren av den country, soul och träskrock som verkar finnas i grundvattnet i norra Alabama.

Sköna gitarrdueller

Jason Isbell blandar solospår med låtar han skrev till Drive-By Truckers, sjunger glödande och oavbrutet angelägna berättelser om lantlig under- och arbetarklass, levererar flera gitarrdueller med gitarristen Sadler Vaden som är längre än frisyrerna i The Allman Brothers och allt svänger lika ledigt och naturligt som ordet ”twang”.

Sedan finns det några nyckelspår som stjäl allt syre. Balladen ”Elephant” är ett av dem. ”Cover me up” är ett annat.

Kommer från ingenstans

Just ”Cover me up” dyker upp mitt i setet, den smyger i gång som från ingenstans och växer och växer och växer.

Isbell har bestämt sig för att sjunga den genom kroppar och väggar och tar i mer och mer för varje refräng. Blodådrorna ser ut att vara nära att sprängas i hela ansiktet, svetten lackar, sången flyger fram med en sanslös kraft:

”So girl, leave your boots by the bed we ain't leaving this room...”

Jag står uppe på läktaren och måste till slut dunka huvudet några gånger i stålräcket.