Ett avsnitt i veckan är inte omodernt – det är klassiskt
Netflix modell har inte blivit norm, och lär inte bli det heller
TV-KRÖNIKA Att binga eller inte binga, det är frågan.
SVT:s ”Händelser vid vatten” och HBO:s ”The last of us”.
Det ena är en i flera decennier efterlängtad adaptation av en modern svensk kriminalklassiker, det andra ett postapokalyptiskt drama som verkar ha brutit den förbannelse som länge tycks ha legat över filmer och serier baserade på tv-spel.
Två saker har de två stora titlar som inledde 2023 dock gemensamt.
Det första är kvaliteten, som är så hög att man får en olustig känsla av att serieåret peakade tidigt och att den enda vägen härifrån är neråt. Nu vet vi ju visserligen att HBO har nya säsonger av både ”Succession” och ”True detective” på gång, vilket är lovande, men åtminstone på den svenska sidan är det oerhört svårt att se att något kan komma i närheten av Mikael Marcimains bravurnummer baserat på Kerstin Ekmans bok.
Det andra är att båda är serier vars avsnitt släpps enligt den traditionella en-gång-i-veckan-modellen, vilket har lett till kritik och diskussioner i olika forum.
I det ena fallet, ”The last of us”, har det mest handlat om arga tillrop i diverse kommentarsfält, där många tycker att HBO är dammiga, och inte tänker se ett enda avsnitt förrän alla är släppta, för att sedan få den ultimata sträcktittningsupplevelsen.
Och det är ju ett fritt land, så alla gör som de vill, bara ingen inbillar sig att det går att leva i en spoilerfri tillvaro på nätet fram till mitten av mars.
Men i det andra fallet, ”Händelser vid vatten”, har det varit märkligt på riktigt, med en kulturdebatt i tre akter i Dagens Nyheter.
Journalisten Nicholas Wennö tyckte att SVT är omoderna och snudd på ägnar sig åt ett självskadebeteende genom att inte ge tittarna alla avsnitt på en gång.
SVT:s Jan Helin och Eva Beckman svarade att det handlar om att ”väcka engagemang och diskussion” och att upplevelsen av ett verk kan djupna om vi ”tar del av det bit för bit med tid att reflektera emellan”.
Wennö svarade tillbaka, att det nog inte är SVT:s uppdrag att vara tittarnas tålamodscoach.
Nå, alla har sina poänger. Wennö har rätt i att folk har börjat förvänta sig att kunna ”binga” en serie. Och Helin och Beckman i att upplevelsen många gånger blir starkare om man inte stressar sig igenom den.
Speciellt när det gäller verk som är skapade för just den gamla vanliga publiceringsmodellen.
Men det finns något som bör poängteras här (utöver det faktum att det inte har blivit en mänsklig rättighet att få allt man pekar på, när man pekar på det):
Att Netflix för tio år sedan lanserade binge-modellen, och än så länge håller kvar vid den, innebär inte att den är, eller kommer att bli, praxis hos alla andra.
Inte hos SVT, HBO eller BBC. Inte hos HBO Max, Apple TV+ eller Disney+. Och så vidare.
Tvärtom blir styrkorna med den modell som många kallar omodern, men ju snarare är klassisk, allt tydligare, och det har länge spekulerats i att det i slutänden kommer att bli Netflix som får lov att tänka om.
Det har de inte gjort. Än. Men tendensen att dela upp nya säsonger av storserier i två halvor kan vara ett tecken på vartåt det blåser.
FJELLBORGS FAVORITER
”Succession”-favoriten Matthew Macfayden är underbar att se i den här komiska, tredelade serien på Britbox/C More. Om den brittiska politikern John Stonehouse, som 1974 försökte fejka sin egen död efter att ha gjort bort sig på precis alla sätt och vis.
That 90’s show
Behövdes den? Och vill den göra någonting nytt? Nej, och nej. Men en sorts nostalgi-kapprustning pågår, och Netflix charmiga uppföljare till Fox klassiska retrositcom ”That 70’s show” kan ändå kategoriseras som en relativt lyckad reboot i sammanhanget.
Ett mycket välgjort brittiskt, verklighetsbaserat kriminaldrama på SVT Play, med en finfin rollista (David Morrissey och Lesley Manville, bland andra). Om mord i ett industrisamhälle där såren efter gruvarbetarstrejken på 80-talet fortfarande inte har läkt.