Tony Irving – en kärlekssaga

Aftonbladet.se:s ”Stjärnor på is”-krönikör Nina Johansson om lördagens program

helskärm

"Det är ju fantastiskt att ta sig till program nio - utan att kunna åka skridskor - i ett skridskoprogram".

Orden kommer från Carolina Gynning och hon kan inte ha mer rätt.

Vi pratar så klart om Tony Irving, denne elegant av eleganter. Eller? Tony, skulle jag vilja påstå, är en 2000-talets elegant. En elegant som inte är rädd för att säga ”Fuck you” till juryn. En stolt man med en hållning som Cary Grant, men också en flamsig, rolig och ödmjuk pojke som inte är rädd för att fälla en tår.

Hur har han då tagit sig så långt i ett skridskoprogram - utan att kunna åka skridskor? Hans antagonister är ju ändå ett gäng sportgrabbar som alla åkt hockeyrör och känner sig bekväma på isen. Tony hade aldrig stått på ett par skridskor i sitt liv innan programmet startade, och det märks. När de andra grabbarna hunnit åka fem varv i rinken har Irving inte hunnit få av sig skridskoskydden. Modigt, men inte konstigt. En utmaning, värdig en elegant.

Tonys överlevnad visar på att det trots allt inte bara är tävlingsutförandet som räknas. Tony Irving klarar sig eftersom han är älskvärd, en spelevink om man så vill. Han har humor, han har känslorna utanpå och han bjuder alltid, alltid på en show. Men även när han spelevinkar sig så gör han det med värdighet. Han kan spotta, svära, stånka och stöna men inte någon gång så ligger ett hårstrå fel eller är ryggen mindre rak. Elegans. En lavett, inte en knytnäve.

Genom sin raka ryggrad och sitt öppna sätt har han fått svenska folket med sig. Det är han och vi mot juryn. Alla älskar en underdog. Irving har dock inte uppnått folklighetsstatus, observera det. Han är för oberäknelig för det. Men han är en elegant, en elegant med krydda.

Tony Irving. Sverige. En kärlekssaga.