Att ”Succession” lämnar tronen frivilligt är ett mäktigt drag
Alldeles för få serier vet när det är dags att runda av
TV-KRÖNIKA ”Succession” har varit kungen av tv-serier de senaste åren.
Att den nu abdikerar är bara ännu ett tecken på hur överlägsen den är.
Jesse Armstrongs ”Succession”, om den machiavelliska maktkampen i den imploderande mediaklanen Roy, där obscen rikedom kommer i sällskap med emotionell misshandel och patriarkal försummelse, har haft ett par otroliga år sedan premiären 2018.
Serien har, med sin giftiga dialog, sina suveränt skamlösa karaktärer, sin perfekta rollbesättning, och sin väl avvägda blandning av svart humor och ren familjetragik, hyllats av en sällsynt enig kritikerkår, dominerat på galorna, tagit en självklar plats som en omedelbar, modern klassiker, och säkrat HBO:s fortsatta anspråk på prestige-tv-tronen.
Det var med andra ord inte helt väntat att Armstrong, som han gjorde i förra veckan, skulle gå ut och flagga för att den fjärde säsong som snart börjar rullas ut (den 27 mars på HBO Max) blir seriens sista.
Men någon dålig nyhet är det verkligen inte. Även om det kanske kan låta som en sådan.
Tvärtom är det något så ovanligt som en riktigt uppfriskande nyhet. (För alla utom möjligtvis HBO själva, som förlorar sin just nu tveklöst tyngsta titel.)
För faktum är ju att ”Succession” inte ”läggs ner”, utan att serien avslutas för att manusförfattarna har tagit ett aktivt, kreativt beslut, och kommit fram till att nu är det dags. Vår historia är färdig här.
Och skillnaden är ungefär lika stor som den mellan att ragla hem från festen för att man blev utslängd och alltså är så illa tvungen, och att gå hem frivilligt när man helt enkelt känner sig nöjd, med hedern i behåll.
Att veta när det är dags att runda av är en svår balansgång, som många populära serier har misslyckats med historiskt sett, och som knappast har blivit enklare nu, när streamingtjänsterna skriker efter innehåll och varenda ”intellektuell egendom” mjölkas ur för allt vad den är värd.
Alldeles för många serier fortsätter år ut och år in, utan nya idéer, utan sin ursprungliga, bärande ensemble intakt och utan någon plan för vart det hela ska landa, med lojala tittare och ångor från fornstora dagar som enda drivmedel. Och inte sällan slutar det hela med en stressad sprint mot ett underpresterande slut när det väl börjar bli akut att sätta p.
Minns ni till exempel hur det gick för ”Arkiv X” efter att David Duchovny hade blivit ”bortförd av rymdvarelser”? Någon mer än jag som började misstänka några säsonger in i ”Lost” att inte ens manusförfattarna hade en susning om vart vi var på väg? Blev det inte lite jäktad stämning när ”Game of thrones” skulle knyta ihop säcken?
Och borde inte både ”The walking dead” och “The handmaid’s tale” ha kastat in handduken när de fortfarande hade några narrativa muskler kvar?
”Succession” hade kunnat hamna på samma sluttande väg, så att Armstrong har valt att avsluta på sina egna villkor borde vi se som en ganska underbar sak.
Ett mäktigt drag som lär cementera seriens arv som en del av tv-världens absoluta crème de la crème.
FJELLBORGS FAVORITER
Daisy Jones & The Six
Taylor Jenkins Reids delvis Fletwood Mac-inspirerade bok om ett rockband som hittar formen i 70-talets Los Angeles och sedan splittras när de står på toppen har blivit en snygg och lättsmält serie hos Prime Video. Med bland andra Riley Keough och Sam Claflin.
The consultant
En annan rolig nyhet på Prime Video är den här svart humoristiska arbetsplatsthrillern med den tvåfaldiga Oscarsvinnaren Christoph Waltz i finfin skurkform, som en skum konsult som glider in och sätter skräck i ett företag efter att vd:n har blivit mördad.
Abbott Elementary
Priserna har regnat över den här fejkdokumentära arbetsplatskomedin av och med Quinta Brunson, om ett brokigt lärarteam och en rätt hopplös rektor på en underfinansierad skola i en sämre del av Philadelphia. Nu har säsong två släppts på Disney+.
Hitta fler av Fjellborgs favoriter på tv.nu