Historien om Roger Ailes är en pusselbit till ’fake news’-världen nu
Russell Crowe är formidabel som tv-skurk i ”The loudest voice”
Skrattretande ålderssminkning och rafflande politiskt drama – ”The loudest voice” bevisar att det ena inte behöver utesluta det andra.
Någon påpekade den tydliga skarven mellan Russell Crowes kala gummihjässa och hans riktiga panna och sen kunde jag inte tänka på något annat. Nu när Crowe, i rollen som Fox News-chefen Roger Ailes, rynkar på pannan och resten av masken inte följer med kommer du förmodligen också stirra.
Förlåt. Men det visar samtidigt hur fantasilöst tunnelseende gnällandet om tveksam ålderssminkning kan vara.
För att inte den bräckliga känslan av realism ska brytas tycks skådespelare behöva göra kroppsförändringar på Christian Bale-nivå (som Dick Cheney i ”Vice” både gick upp i vikt och färgade ögonbrynen). Det är ett långt steg från teatern, där vi förväntas kunna föreställa oss saker. Om dramat i sig är tillräckligt intressant, spännande och medryckande borde inte det viktigaste vara att vi ser att bebisen i själva verket är en docka.
Åtminstone vore det synd att låta den välskrivna samtidsskildringen ”The loudest voice” (HBO Nordic) överskuggas av Crowes sumofodral. Eller av Sienna Miller, i rollen som Ailes trofast påhejande hustru Elizabeth, och hennes extra haka. Miniserien är en pusselbit som förklarar den värld vi lever i nu och hur begrepp som ”fake news” knappast växt fram ur tomma intet.
I USA har vissa klagat på att serien slår in öppna dörrar, för där är både Roger Ailes och Fox News historia relativt välkänd. Boken som miniserien bygger på, Gabriel Shermans ”The loudest voice in the room: How the brilliant, bombastic Roger Ailes built Fox News – and divided a country”, har legat högt på försäljningslistorna.
Att en son till en fabriksförman, blödarsjuk och misshandlad av fadern, blev en stor mediemogul är minst sagt en framgångssaga. Som pr-man skaffade Ailes en osviklig känsla för ”vad folk vill ha”, en drivkraft att vinna till varje pris och var dessutom rådgivare åt flera republikanska politiker, från Richard Nixon till Donald Trump.
Här på andra sidan Atlanten är han troligtvis främst känd som en av flera mediemän som tvingats avgå efter anklagelser om sexuella trakasserier.
Crowe spelar honom som en formidabel tv-skurk – ”högervriden, paranoid och fet” som han själv uttrycker det – men känns ändå mänsklig och intelligent i sin grymtande, sluga kropp. Det går att förstå hur folk beundrar, hatar och fruktar honom, enbart genom den stämning han skapar i tv-rutan.
Scenerna med den hunsade gästbokaren Laurie Luhn (Annabelle Wallis), där Ailes betraktar henne bakifrån i en hotellkorridor, är krypande obehagliga i all vidrighet de bara antyder. De sexuella övergrepp som skildras mer detaljerat känns övertydliga i jämförelse. Möjligtvis följer ”The loudest voice” bara Ailes egen uppmaning när Fox News tvekade inför att visa bilder på folk som hoppade från World trade center-tornen 2001: ”Vi måste visa världen vad de där jävlarna gjort mot oss”.
För den som är mest högljudd är fortfarande också den som till slut blir lyssnad på.
Veckans...
… bästa. Andra säsongen av ljuvliga komediserien ”Derry girls” (Netflix) har släppts. Nu när vi kommer tillbaka har vapenvila utlysts i Nordirland och i fredsprocessen ingår bland annat att katolska och protestantiska skolbarn ska försöka lära sig umgås, vilket på Derry-tjejernas språk betyder hångla. Världen kommer plötsligt till deras lilla hörn av världen, i form av Take That och Bill Clinton.
… smygpremiär. Way Out West har under många år haft ett (för en musikfestival) ambitiöst filmprogram, men i år är det tv-serierna jag ser mest fram emot. Skruvade norska storsatsningen ”Beforeigners” (HBO Nordic) av skaparna bakom ”Lilyhammer” handlar om hur samhället påverkas när ”tidsflyktingar” från andra sekler plötsligt börjar dyka upp i Oslofjorden. Dessutom visas ”Allt jag inte minns” (SVT) som bygger på Jonas Hassen Khemiris bok och första avsnitten av kommande säsong av ”Vår tid är nu” (SVT).
… eldsjäl. Jobbar man på en svensk tidning finns det en god chans att man någon gång fått ett samtal från Anders Olofsson där han berättar att ännu en svensk stjärnskådespelare tackat ja till att medverka i filmen ”Stall-Erik och Snapphanarna”. I dokumentären ”I huvudet på en filmskapare” (SVT) berättas historien bakom evighetsprojektet och hemligheten bakom Olofssons förmåga att få folk med på sin vision.
… bilhumor. ”Comedians in cars getting coffee” (Netflix) med Jerry Seinfeld är ibland mysigt, ibland provocerande innehållslöst. Men jag fascineras ofta av hur olika skickliga komikerna är på att försöka ”vara sig själva”, av Eddie Murphys vaksamhet, Seth Rogens nervositet och Ricky Gervais behov av att hela tiden försöka imponera med sina skämt.