Svenskar i laglöst land

Johanne Hildebrandt

De åker rakt in i en av världens största flyktingkatastrofer

Det svenska kompaniet rullar in på Abéchés dammiga gator med flaggorna fladdrande från pansarterrängfordonen. Det liknar ett segertåg. Det första reguljära Euforförbandet har nått fram till östra Tchad. Omvärlden har äntligen skickat hjälp till människorna i världens största flyktingkatastrof.

Erik Carlson från Växjö liknar en kung när han vinkar åt stadsborna från skyttetornet.

De flesta vinkar tillbaka och ler, andra ser uppriktigt förvånade ut som om de ställer sig frågan vi alla borde ställa:

Vad gör 203 svenska soldater i Tchad?

Packade sillar

”800 grader, du kan

lita på mig, lita på

mig.”

Historien börjar fyra dagar tidigare när konvojen lämnar huvudstaden N’Djamena för att köra de 96 milen tvärs över landet till sitt operationsområde.

Längst bak i ett av pansarterrängfordonen sitter sju soldater, packade tätt som amfibiesoldatssillar och lyssnar på Ebba Grön. Efter en stund tar de fram en kortlek och spelar ett parti hjärter. Någon försöker sova.

Tjafs om pengar

Gruppchefen Eskil Gröning ger upp försöket att läsa en pocketbok och öppnar i stället luckan i taket och ställer sig upp för att se ut på savannen.

– Det är väldigt skönt att vi äntligen kommit iväg, säger han.

Det är ingen självklarhet att just han och de andra soldaterna i pluton Bravo Sierra befinner sig på denna färd.

Turerna har varit många, men i somras började planerna på att skicka en Euforstyrka till östra Tchad bli verklighet. Fast EU-länderna var splittrade i frågan – att skicka soldater kostar pengar – men till slut skrapades en trupp ihop.

Efter att utrikesminister Carl Bildt besökt Tchad i september beslutades att Sverige skulle bidra med ett svenskt kompani. Försvaret ska ju numera ägna sig åt fredsuppdrag och att skicka soldater ger poäng i Bryssel.

203 soldater från amfibieregementet fick det statusfyllda uppdraget att åka. Efter inrikespolitiskt tjafs om pengar sändes till slut soldater som i vanliga fall åker stridsbåt 90 till hettan och misären i världens femte fattigaste land. Uppdraget: att skydda flyktingar och FN-personal samt att eskortera hjälptransporter.

Får skjuta

”666, the number

of the beast.”

Soldaterna piggnar till när Iron Maiden börjar spelas. Kortleken tas fram igen men stoppas snabbt undan när de får meddelande om att de ska passera en checkpoint där det kanske kan bli problem. De drar på sig stridsvästarna, stämningen i vagnen tätnar.

Falskt alarm.

Den enda som står vid vägspärren är en gammal tant. Soldaterna slappnar av och skrattar.

De vet inte riktigt vad de har att vänta sig, det vet å andra sidan ingen eftersom Euforstyrkan är helt ny. Men deras mandat är starkt, de får försvara flyktingar med våld, skjuta om det så krävs.

Soldaterna är beredda på allt från barnsoldater till giftormar, men det största problemet är stråtrövarna.

Östra Tchad är ett laglöst land där gangstrar anfaller byar och stjäl människors boskap.

– Att vara stråtrövare är en livsstil här, som att vara snickare hemma i Sverige, säger Peder Ohlsson, det svenska kompaniets chef.

En halv miljon flyktingar

Rövandet har gjort att 180 000 människor, som blivit bestulna på allt, sökt sig till flyktinglägren.

Där finns också en kvarts miljon flyktingar från grannregionen Darfur, människor som blivit fördrivna från sina byar av regeringsunderstödd arabisk milis. Nästan en halv miljon människor är alltså strandade i ett område med ofruktbar jord och kärvt klimat.

De har ingen möjlighet att försörja sig, utan omvärldens hjälp går de under.

Euforstyrkans uppgift är att införa stabilitet så att åtminstone internflyktingarna vågar återvända hem. Genom att patrullera och visa upp sig ska de av

skräcka stråtrövarna. Det är en ny

sheriff i stan och han är europé.

Många pauser, lång väntan

”I walk the line”, sjunger Johnny Cash i militärbilens högtalare.

Konvojen stannar under dagens varmaste timmar, några av de 14 civila lastbilarna som svenskarna eskorterar har börjat koka igen. Färden går väldigt långsamt, pauserna är många och väntan lång.

Major Sperling, en robust yrkesmilitär, kliar sig bekymrat i nacken medan han försöker komma på ett sätt att få de lokala chaufförerna att köra fortare.

– Fast de har ju kört här i 20 år så vem är jag att tala om för dem hur de ska göra?

Säger han på klingande småländska.

Soldaterna spänner upp ett kamouflagenät mellan fordonen för att få lite skugga. Det är dags för lunch, konserver från de franska fältransonerna som smakar helt okej. Flera tar av sig kängorna, doften av matos blandas med den fräna lukten av fotsvett.

Svenska grabbar på äventyr

Några nyfikna barn dyker upp som från ingenstans och ser suktande på när soldaterna äter. En flock dromedarer glider värdigt förbi på stäppen.

Svetten rinner över kroppen, det är 45 grader varmt och allt är insvept i ett lager damm. Men skyttesoldaterna, ”The Swedish marines” som de kallas, skämtar muntert med varandra.

Det är lite konstigt att se dem nedsläppta i det ändlösa ödelandskapet där bara torra buskar och enstaka träd växer. Ett gäng svenska grabbar ute på ett stort äventyr på en främmande kontinent, besjälade av viljan att hjälpa behövande, små brickor i ett stort politiskt spel.

Just nu arbetar 203 svenska soldater i världens femte fattigaste land, för att göra världen lite bättre

De deltar i Euforstyrkans arbete med att skapa fred och stabilitet kring en av vår tids värsta flyktingkatastrofer. Aftonbladets Johanne Hildebrandt och Urban Andersson följer som enda reportageteam den svenska truppen inifrån.