”Man vill ju inte riskera livet för ett inslag i radion”

Svante Lidén

Nils Horner bodde överallt och ingenstans.

– Numera sträcker sig bevakningsområdet från Afghanistan till Östtimor och lite till i olika riktningar. Det är tur att jag gillar att resa, sa han en gång.

Och reste gjorde han.

I bland verkade det som om han var överallt samtidigt.

Det sas att han inte hade någon fast adress utan alltid bodde på hotell.

Alltid på språng.

Alltid nära fast så långt borta.

På 1990-talet hade London som bas och innan dess var han i New York.

Nils Horner började arbeta som utrikeskorrespondent för Sveriges Radio 2001, och bevakade framförallt Asien och Mellanöstern

Speciell röst

Han hade en speciell röst som man genast kände igen. Och det var en röst man lyssnade till. För man visste att har var någon man kunde lita på, en man som visste vad han talade om.

Det känns märkligt att han bara var 51, eftersom han var med oss hemma så länge.

Det fanns inte en konflikthärd i Asien han inte besökt. Och alla vet hur farligt det är. Och vi som lyssnade på rapporterna undrade ofta hur han orkade. Hur han vågade. Och hur det skulle sluta.

Han rapporterade från katastrofer som tsunamin i Thailand 2004, orkanen på Filippinerna i fjol och gav märkliga ögonblickbilder från Japan och om hur de hellre anlitade robotar i stället för invandrad arbetskraft.

Journalistikens rockstjärnor

Plötsligt var han i Kathmandu i Nepal eller i Burma, Bangkok, New Dehli. I Sydkorea, i Hong Kong, Indonesien, Sri Lanka, Tibet eller långt uppe i pakistanska Waziristan.

Och ibland rapporterade han till och med från Stockholm. Då undrade man hur han hade tid att åka hit också.

Utrikeskorrarna, särskilt de som bevakar krig, konflikter och katastrofer är journalistikens rockstjärnor.

Nils Horner var en av de största i den branschen. Men i motsats till många andra visste många inte ens hur han såg ut. Han var Rösten.

Mitt i de stora händelserna glömde han inte bort de små detaljerna i livet. Australiska giftspindlar som gömde sig i folks tofflor till exempel.

Eller om fiskaren som attackerades av en haj men gjorde sånt motstånd att hajen till slut tröttnade och spottade ut honom.

Man ska aldrig ge sig liksom. Det gjorde inte Nils Horner.

”Man vill ju inte riskera livet för ett inslag i radion”

När reportern Bert Sundström knivhöggs i Kairo för två år sedan blossade diskussionen om utrikeskorrarnas säkerhet upp igen. Precis som den gör nu.

– Jag har hållit mig mest på hotellet den sista tiden. Man får stämma av läget för varje dag, sa Nils Horner till hemmatidningen Borås Tidning.

– Man vill ju inte riskera livet för ett inslag i radion på några minuter.

Men som vanligt lyckades han se det ljusa i det svåra. Även i Kairo:

– Det är väldigt vänliga människor och det är en väldigt vacker stad.

Utanför radiohuset i en annan vacker stad, Stockholm är den enda flaggan hissad på halv stång.

Sammanbitna kollegor från hela Stockholmspressen är på väg till Studio 4 för den snabbt inkallade presskonferensen.

Legendariske nyhetsankaret Claes Elfsberg är bedrövad:

– Hemskt, säger han bara. Och sammanfattar i ett ord vad alla känner.

Den stora studion är full av kollegor. Alla kände kände Nils Horner. Antingen som vänner och arbetskamrater eller, som de flesta andra,  genom radion.

Kramar varandra

Ett par minuter innan Sveriges radios vd Cilla Benkö kommer in bär någon in ett porträtt på Nils Horner:

Flera tittar förvånat på bilden.

– Är det så han ser ut? säger en.

Återigen. Det var Rösten vi kände.

Några av hans kollegor kramar om varandra.

– Fruktansvärt, viskar någon.

Det finns inte så mycket mer att säga

Cilla Benkö säger att det här är en av de värsta dagarna i Sveriges radios historia.

Och att hon måste försöka hålla sig klinisk mitt i tragedin.

– Annars börjar jag gråta och kommer inte att kunna ta oss genom dagen.

– Han ville alltid vara på plats när det hände. Och han älskade det, säger hon.

– Helst ville han vara där innan det hände.

– Vårt problem var snarast att stoppa honom när han ville åka iväg någonstans.

Hon berättar om hur Nils Horner var på plats Kabul när talibanerna drevs ut. Hur han var på plats i Irak när USA invaderade. Hur han var på plats i Thailand under tsunamin.

Reste till Kabul flera gånger om året

Nils Horner hade varit i Kabul otaliga gånger. Flera gånger om året reste han dit för att ge oss sitt unika, personliga perspektiv.

– Han kunde stan och visste var han kunde röra sig, säger Cilla Benkö.

Det visste han också i morse när han begav sig ut på stan för att intervjua folk inför valet nästa månad.

Några timmar tidigare, klockan fem svensk tid, ringde han desken på Ekot och berättade om dagens jobb.

Klockan 8.15 i morse nåddes Ekot av nyhetsflashen att en journalist hade skjutits i Kabul.

Redaktionen ringde upp Nils Horner som inte svarade.

De ringde igen. Då var det läkaren på sjukhuset som svarade i hans telefon och berättade vad som hänt.

Och Nils Horner, som både hade svenskt och brittiskt pass, var död.

– Redaktionen är i djup chock, säger Eko-chefen Anne Lagercrantz. Men vi måste också bevaka händelsen.

Krismöte

Kollegorna på Ekot har haft krismöte och alla erbjuds professionell hjälp och stöd.

– De som känner att de inte orkar jobba får ta ledigt.

– Vi måste hand ta hand om familjen och ta oss igenom den här fruktansvärda dagen, säger Cilla Benkö.

Anne Lagercrantz berättar om Sveriges Radios säkerhetsarbete och Nils Horners oerhörda rutin. Men också om att inget säkerhetsarbete i världen hjälper om någon bestämmer sig för att skjuta en annan människa i bakhuvudet.

Och om hur viktigt det är för Skandinaviens största utrikesredaktion att ha svenska ögon på plats för att vi andra ska förstå vad som händer ute i världen.

– Det var hans egen idé att åka dit, säger Cilla Benkö.

– Han var där tre, fyra gånger under det senaste året.

– Många ställen har samma risker som Kabul. Men alternativet att inte åka finns inte , säger hon.

Sveriges radio kommer att skicka medarbetare till Kabul så snart som möjligt.

– Dock inte för att bevaka vad som sker i Kabul utan för att se till att Nils Horner kommer hem på ett värdigt sätt.

”Han var snäll och vänlig”

Karin Eriksson jobbade tidigare med Nils Horner på Gomorron världen:

– Han var snäll och vänlig. Och lämnade alltid sent – i sista stund.

Journalisten Jesper Hour har varit i Kabul ett 20-tal gånger. Han har ofta bott i samma lägenhet som Nils Horner brukade låna av Svenska Afghanistankommittén.

Han kan staden utan och innan och säger att området som Nils Horner mördades i betraktas "säkert".

– Men det var det uppenbarligen inte, säger Jesper Hour.

– Afghanistan är som ett gungfly, man vet aldrig vad som kan hända. Men det var inte konstigt att han var där. Han tog ingen orimlig risk utan visste vad han gjorde. Kom ihåg att han inte var någon adrenalinstinn 25-åring som försöker slå  sig in i branschen. Men jag önskar att han åkt någon annanstans och intervjuat någon annan.