SD-väljare måste ha jobbiga grannar

Johan Hakelius

helskärm

Något av det vanligaste man kan läsa på de mer pannrynkade sidorna i tidningarna, är att samhällsproblem har privatiserats. Sådana problem som förr skulle ha blivit folkrörelse, demonstrationståg och studiecirkel blir i dag självhjälpsbok, jobbcoaching och personlig bankman. Det och terapi.

Det är en slående sann iakttagelse. Så slående att ingen märker att det är tvärtom. Också.

Exempel: Det är skojigt att ta reda på vad folk har för bakgrund i den lilla folkrörelse av ateister som startat korståg mot Gud. Oavsett om de är svenska, engelska eller något annat har de påfallande ofta vuxit upp i en prästgård. Eller en frikyrkoförsamling. Eller något sådant.

Det betyder inte att de har fel i sak. Men jag tror heller inte att det är en slump. Deras privata upplevelser – problem, om man så vill – har gjorts till samhällsproblem.

Så där är det ofta. För även om problem – sjukdomar, arbetslöshet, otur – betraktas som individuella, snarare än kollektiva, är det inte detsamma som att problemen anses vara privata. Den som ska hjälpa sig själv har rätt att få hjälp med att hjälpa sig själv. Uppstår kris ska man få krisgrupp.

Uppstår arbetslöshet ska man få jobbcoach. Om den hjälpen till självhjälp inte dimper ned på rätt sätt vid rätt tid, kan ansvarig myndighetschef/kommunalråd/minister räkna med att se bistra nunor och knutna armar i kvällspressen.

Det är någon ansvarigs fel om man inte kan hjälpa sig själv. Det anses, med andra ord, vara ett individuellt problem som är ett samhällsproblem.

Jag kan tänka mig att många av dem som funderar på att rösta på Sverigedemokraterna har skitbesvärliga grannar. De har ett problem. De skulle kunna dra slutsatsen att de själva måste engagera sig i sitt grannskap för att lösa problemet. Att de måste bilda allianser med likasinnade, hävda rimliga normer, göra det socialt omöjligt att stå utanför.

Kort sagt, vad som förr i tiden hette ”organisera sig”.

Det vore att erkänna problemet som kollektivt. Det vore samtidigt en privatisering av problemet, för lösningen skulle komma från de direkt inblandade. Men det tidstypiska är att göra tvärtom: att betrakta problemet som sitt individuella och samtidigt som ett samhällsproblem som någon annan ska lösa.

”Politikerna”, till exempel. Och så dyker Sverigedemokraterna upp ...