Lill-Babs bestört över dödsbudet

Svante Lidén

Artisten Barbro Svensson, 75, blir bestört när hon hör att hennes gamla idol har gått bort.

– Många ville bli som henne, men ingen, absolut ingen, kunde bli det, säger hon.

Barbro Svenson, som själv döptes till Lill-Babs efter genombrottet på 1950-talet, befinner sig i Sydafrika när hon får dödsbudet.

– Nej, inte den lilla fina människan, säger hon.

Barbro Svenson säger att hon inte ens kan komma ihåg när hon hörde henne första gången.

– Det måste ha varit strax efter att jag föddes. Hon har följt mig hela livet. Bokstavligen från vaggan.

Deras karriärer gick parallellt i decennier.

– Hon var alltid min stora förebild, säger Barbro Svensson.

De var inte nära vänner.

–  Men vi träffades ofta. Och vi kände varandra.

– Det var så mycket spex och ömhet omkring henne. Hon spred sån glädje.

Det har varit tyst omkring Alice Babs under de senaste åren. En ny generation har aldrig fått lära känna hennes fantastiska stämma.

– Jag hoppas att alla våra ungdomar nu får upptäcka vilken fantastisk sångerska hon var.

– Ikväll kommer jag att tända ett ljus, dricka ett glas vin. Och tänka på henne.

Bosse Larsson: Försökte få henne till Allsången

Bosse Larsson, 80, ledde Allsång på Skansen från 1974 till 1993 och var den första programledaren när Allsången började sändas i tv 1979. Han lärde känna Alice-Babs redan på 1960-talet.

– Jag försökte få dit henne flera gånger, säger han.

– Men det närmaste vi kom var när hon satt i publiken då hennes dotter Titti var gäst.

– Jag är inte säker, men jag tror att hon sjöng med, säger han.

”En sångerska i världsklass”

Innan karriären som allsångsledare var Bosse Larsson kameraman åt SVT.

– Vi träffades i samband med flera inspelningar. Och jag såg just mina vackra bilder från hennes konsert med Duke Ellington från Gustav Vasa kyrka nån gång på 1960-talet.

– Sen kommer jag ihåg att jag filmade henne tillsammans med Ulrik Neumann och Svend Asmussen i Swe-Danes.

– Hon var absolut en sångerska i världsklass, men det fattade vi förstås inte här hemma i folkhemmet.

– Och vilken annan schlager- och jazzsångerska har blivit utnämnd till hovsångerska? Ingen så vitt jag vet.

– Väldigt tråkiga nyheter. Men hon fick i alla fall ett liv som var rikare och längre än de flesta andra.

– Och vilken annan artist spred så mycket glädje som hon?

”Blev vänner för livet”

Lasse Lönndahl, 85, lärde känna Alice Babs redan på 1940-talet.

Som artist.

– Men vi träffades först på en tillställning 1951 eller om det var året därpå.

De blev vänner för livet.

Lasse Lönndahl, som själv pensionerade sig först i fjol turnerade i folkparkerna precis som Alice Babs. Men aldrig tillsammans.

– Däremot hade jag privilegiet och nöjet att få spela in filmen "Det svänger på slottet" med henne 1957.

Lasse Lönndahl berättar att hon var hans stora idol innan han själv slog igenom:

– När hon sjöng på Gröna lund då gick vi dit för att lyssna, hon betydde oerhört mycket för mig,

Lasse Lönndahl och Alice Babs förblev vänner livet igenom och umgicks privat.

Om man räknar med den allra första tiden, när jag fört bara hade hört hennes skivor så handlar det om sju decennier.

– Hon var enormt musikalisk, det är inte många som kan sjunga direkt från notbladet. Men det gjorde hon.

”Enormt professionell”

Basisten Georg Riedel 80, spelade med Alice Babs under en period på 60-talet.

– Men jag har börjat uppskatta henne mer och mer på senare år, säger han.

Georg Riedel har spelat med alla de stora i Sverige. Det var – och är – normalt för honom. Men Alice Babs var speciell.

– Hon var så enormt professionell.

– Jag har alltid tyckt att hon är bra. Men jag har börjat uppskatta henne mer och mer under de senaste 15 - 20 åren, säger han.

Hur kommer det sig?

– Jag vet inte. Antagligen beror det på att jag var en smula insnöad när jag var ung. Man blir faktiskt klokare med åren.

– Hennes Sacred Concerts med Duke Ellington är helt otroliga. Alla borde lyssna på dem.

Georg Riedel säger att Alice Babs aldrig – trots sin enorma popularitet, trots att hon blev hovsångerska – inte fick det erkännande hon borde ha fått av "finsmakarna".

Det berodde kanske på hennes folklighet?

– Där slog du huvudet på spiken. Visst var det så.

Georg Riedel berättar att Alice Babs var en vän man kunde lita på.

Utan att vilja gå in på några detaljer säger han:

 – Hon hjälpte mig igenom en svår period av mitt liv. Jag fick mycket stöd av henne.

– Som artist går det inte att jämföra henne med någon annan. Hennes röst var helt unik. Det räcker med att höra ett par toner så fattar man – det där är Alice!

”En fantastisk pipa”

Jazzmusikern Jan Allan har spelat med Alice Babs under flera decennier.

– Hon ägde en fantastisk pipa. När hon sjöng var det hundra procent glädje, säger han.

De möttes under inspelningen av filmen Sommarflickan 1955 - sedan följde en rad skivinspelningar och uppträdanden.

Jan Allan, 79, minns Alice Babs med stor värme.

– Man blev oerhört lycklig när man såg henne och hörde henne. Hon har betytt oerhört mycket för svensk musik, säger han.

Han lyfter fram hennes röstkapacitet och att hon tidigt gjorde jazzen rumsren i Sverige.

– På den tiden ansågs det farligt för ungdomar att lyssna på jazz. Jag vill säga att hon var en naturbegåvning. En enorm sopran som sjöng helt rent. Dessutom var hon en väldigt god improvisatör.

Även när Alice Babs blev mer och mer märkt av sjukdomen brast hon gärna ut i sång.

– Jag minns att hon var med under en konsert i kyrkan för något år sedan. Då kunde hon inte hålla sig utan gick upp och sjöng en blues. Det var en oerhörd glädje.

”Första tagningen satt alltid”

Nils Lindberg, 80, var Alice Babs arrangör och kapellmästare i många år.

– Det behövdes aldrig mer än en tagning när hon gick in i studion, säger han.

Han kände naturligtvis till Alice Babs sedan barnsben. Men det dröjde till 1971 innan de gjorde någon inspelning tillsammans.

– Jag hade tre söner och ville göra en platta med barnvisor. Om djur.

Nils Lindbergs producent Frank Hedman sa okej. Under förutsättning att den store  ordkonstnären, författaren Alf Henrikson skrev texterna. Henrikson tände på idén  - på villkor att Alice Babs skulle stå för sången. Vilket hon ville.

– Så spelade vi in skivan Noaks ark med Alice Babs som fru Noak och Jan Malmsjö som Gubben.

Svend Asmussen, numera 97, som fortfarande spelar, var med på fiol.

Sen frågade hon om vi inte skulle fortsätta att samarbeta.

– Det bara rasslade på. Vi gjorde fem tv-program när hon fyllde 50 och vi reste runt tillsammans fram till 1979 då hon fick lunginflammation och trodde att hon aldrig skulle kunna komma tillbaka.

Men det gjorde hon ju.

 I mitten av 2000-talet pratades de vid för sista gången på telefon.

– Då hade hon väl börjat bli dålig, men jag minns att hon var väldigt klar, säger han.

Nils Lindberg berättar att det både var ett äventyr och en trygghet när hon gick in i studion.

– Första tagningen satt alltid. Sen gjorde vi en till. Den var i och för sig lika bra. Men den första kändes alltid lite...fräschare.

– Och sen brukade hon lägga till några egna grejer på slutet. Det var ett lika spännande äventyr varje gång.

– Hon var en mycket stor del av mitt musikaliska liv och jag är överlycklig – och tacksam –  över att ha fått jobba med henne.