Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Elise, Lisa

22 år – tre företag

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-04-08

Nu sporrar Therese Albrechtson andra

Efter att ha blivit neddrogad på krogen för tre år sedan började Therese Albrechtson leta efter en produkt som kunde öka säkerheten för tjejer.

Hon satsade hårt på en självförsvarssprej, en sprej som blivit en storsäljare och bäddat för fler företag i egen regi.

”Våga satsa, vårda bollen, vinn matchen.” Mottot har hjälpt Therese Albrechtson många gånger. Först som handbollsspelare på elitnivå, nu som framgångsrik företagsledare.

Du driver tre aktiebolag och är delägare till hälften i ett annat. Dessutom är du utsedd av näringsdepartementet som ambassadör för Kvinnligt företagande. Vid 22 år är du redan en förebild i företagarvärlden. Hur ser du på det?

– När jag är ute och föreläser för unga människor tror jag att min ålder är en fördel. Ungdomarna känner igen sig i mig och ser att det går att göra något, bara man brinner för sin sak. Men många som jag arbetar med är mellan 35 och 60 år och deras erfarenhet är jätteviktig för mig.

Har det alltid varit raka spåret för dig?

– Absolut inte. När jag ville starta eget som 19-åring var många negativa till att jag var för ung och utan utbildning. Det sporrade mig ännu mer att tro på mig själv. Jag har valt att alltid se möjligheter istället för problem.

Du kom in på Handelshögskolan efter gymnasiet, men tackade nej. Varför det?

– Då höll jag på med att bygga upp mitt företag med självförsvarssprejet. Jag såg en ”risk” med att gå på Handels och bli stöpt i en viss form. Om jag går samma väg som alla andra får jag också samma resultat som dem.

Är du rik nu?

– Nej, det är inte pengarna som driver mig, men visst tjänar jag mer nu än som anställd i min ålder. De pengar jag tjänar väljer jag att investera i nya bolag.

Du kommer från en handbollsfamilj och har själv spelat i Sävehof och varit uttagen i juniorlandslaget. Vilken kontakt har du med sporten i dag?

– Jag skadade mina knän som 19-åring och tvingades tyvärr lägga av. Jag saknar gemenskapen i laget och att kämpa mot ett mål tillsammans. Privat umgås jag fortfarande med många av spelarna i Sävehof och jag försöker se damernas, herrarnas och pojkvännens hemmamatcher. Idrottsvärlden är lik företagsvärlden. Det är fight-ing spirit som gäller.

ANNONS

Följ ämnen i artikeln