Vahide, 79, utvisas till ensamhet

Sonen: "Vem ska ta hand om henne?"

Vahide Selimi har flytt från sitt hemland två gånger.

Först från kriget.

Sen från åldern.

Men svensk lag godtar inte ålderdom som skäl att stanna hos familjen i Sverige.

– Min mamma behöver hjälp varje dag, jag vill inte ha någonting, bara att hon ska stanna hos mig, säger sonen Sabri Selimi.

I Sverige har Vahide 18 släktingar.

I Kosovo ingen.

Sedan flera år tillbaka bor hon hos barnen, promenerar med barnbarnen och gläds av barnbarnsbarnen.

Men trots familjens vädjan om att hon ska få tas om hand av dem under de sista åren ska hon utvisas.

När Aftonbladet hälsar på tar Vahide Selimis son och sonson emot i hallen. Mellan männens armar syns ett solbelyst vardagsrum och en hopsjunken kvinnogestalt i soffan, lutad över handtaget på en krycka.

17 december förra året kom det slutgiltiga beskedet – Vahide och hennes sängbundna man Hazir skulle ut. På juldagen en vecka senare dog Hazir.

”Bara mamma kvar”

Migrationsverket har sagt till familjen att denna veckan är veckan då Vahide ska hämtas och skickas tillbaka till Kosovo.

– Vem ska ta hand om henne där? säger sonen Sabri Selimi, 56, som försörjt sin mamma sedan flytten till Sverige.

Innan Vahide och Hazir flydde hemlandet bodde de i ett vitt hus med fyra rum i staden Vushtrri mellan storstäderna Pristina och Mitrovica. Hazir jobbade som jurist medan Vahide tog hand om barnen.

– Vi levde ett bra liv då, säger hon med knarrande stämma.

Men när de första granaterna träffade huset gav de sig av och spolades med i flyktingströmmen. Allt eftersom tog sig familjemedlemmarna till Sverige. 1998 kom Vahide och Hazir. Fyra år senare utvisades de från Sverige och tillbaka till det vita huset i Vushtrri. Då var det sönderbombat och plundrat – inget fanns kvar.

Under fyra år kasserade Vahide och Hazir ut sina pensioner. Men i Kosovo finns ingen direkt äldrevård – familjen förväntas ta hand om föräldrarna på ålderns höst. 2007 försökte då 73-åriga Vahide och Hazir ta sig till familjen i Sverige – då som åldrande anhöriginvandrare.

Dog på juldagen

I december förra året kom beskedet från myndigheterna: Vahide och hennes demenssjuka man skulle lämna landet. Familjen försökte desperat skaffa läkarintyg på att pappan inte skulle klara en utvisning men fick inte gehör.

På juldagen dog Hazir.

– Till sista dagen min farfar dog hotade de att skicka hem honom. Mamma hann inte ens sörja innan hon fick brev från Migrationsverket om att hon skulle skickas hem, säger barnbarnet Arlind Selimi, 29.

Själv tycker Vahide om Kosovo och saknar livet hon levde före kriget – innan hon tappade orken att ta hand om sig själv.

– Hade jag varit ung och stark hade jag gärna åkt tillbaka.

Men som 79-år gammal, analfabet och änka tror varken Vahide eller familjen att hon klarar sig själv i Kosovo.

”Bara hon får stanna”

– När jag frågade Migrationsverket vad som ska hända med henne där hade de inget svar, de lämnar henne, vad som händer sen vet vi inte, säger sonen Sabri.

Ärendet har överklagats till Migrationsdomstolen tidigare, men enligt domen tillåter inte lagen att äldre stannar i Sverige för att tas om hand av sina yngre släktingar:

”Migrationsdomstolen ifrågasätter inte att Hazir Selimis och Vahide Selimis situation är svår på många sätt. Det har emellertid inte framkommit några omständigheter som gör att Hazir Selimi och Vahide Selimis sociala eller humanitära situation i hemlandet framstår som särskilt utsatt”.

Sista veckan

– Min mamma behöver hjälp varje dag. Jag vill inte ha någonting, bara att hon ska stanna  hos mig. Hon ska leva med mig och på mina pengar, hon är min mamma. Vi förstår lagarna och reglerna, men ta hit ett kontrakt så skriver vi under på att vi ska betala för allt, bara hon får stanna, säger Sabri Selimi.

I slutet av Aftonbladets besök hos Vahide suckar hon, sjunker ihop över kryckan och säger något på albanska till sin son som översätter:

– Det här kan bli min sista vecka med familjen, jag vet inte vad som väntar.