Till Graça Machel och familjen Mandela; till president Zuma och medlemmar ur regeringen; till stats- och regeringsledare, tidigare och nuvarande; ärade gäster - det är en ära att vara med er i dag, att fira ett liv olikt något annat. Till folket i Sydafrika - folk av alla raser och levnadssätt - världen tackar er för att ha delat Nelson Mandela med oss. Hans kamp var er kamp. Hans triumf var er triumf. Er stolthet och ert hopp fick uttryck i hans liv, och er frihet, er demokrati är hans ärade arv.
Det är svårt att lovprisa någon människa - att fånga med ord inte bara de fakta och de datum som utgör ett liv, men också det riktigt sanna hos en person - dess privata glädje och sorger; de tysta stunderna och unika kvaliteter som belyser någons själ. Så mycket svårare att göra det för en historisk gigant, som rörde en hel nation mot rättvisa, och i processen också rörde miljarder runt om i världen.
Född under första världskriget, långt från maktens korridorer, en pojke uppfostrad som boskapsherde och upplärd av äldre i sin Thembustam - skulle Madiba uppstå som 1900-talets sista stora befriare. Som Gandhi, ledde han en motståndsrörelse - en rörelse som i sin start såg små utsikter till framgång. Som King, skulle han ge en stark röst åt de förtrycktas anspråk, och den moraliska nödvändigheten av rättvisa mellan raser. Han skulle genomleva ett brutalt fångenskap som började under Kennedy och Crustjevs tid, och nådde sina sista dagar under det Kalla kriget. När han lämnade fängelset, utan att använda våldsmedel, skulle han - som Lincoln - hålla ihop sitt land när det hotade att falla isär. Som USA:s landsfäder, skulle han resa en konstitution som bevarar frihet för framtida generationer - ett löfte till demokratin och en rättsstat som ratificerades inte bara av hans val utan också av hans vilja att lämna makten.
Efter den här genomgången av hans liv, och den beundran som han så rättmätigt förtjänat, är det frestande att minnas Nelson Mandela som en ikon, leende och fridfull, fristående från smaklösa affärer utförda av lägre ställda. Men Madiba själv var starkt emot ett så livlöst porträtt. I stället insisterade han på att dela med sig sina tvivel och rädslor; sina missberäkningar bredvid sina vinster. ”Jag är inget helgon”, sa han, ”såvida du inte tänker på ett helgon som en syndare som fortsätter att försöka”.
Det var just för att han kunde erkänna sin imperfektion - för att han kunde vara så full av humor, till och med ofog, trots den tunga börda han bar - som vi älskade honom så. Han var inte en byst av marmor; han var en man av kött och blod - och en son och make, en far och en vän. Det är därför vi lärde oss så mycket av honom; det är därför vi kan lära av honom fortfarande. För ingenting av det han uppnått var oundvikligt. Under hans livsgärning, ser vi en man som förtjänat sin plats i historien, genom kamp och slughet; uthållighet och tro. Han berättar för oss vad som är möjligt inte bara i bladen i dammiga historieböcker, utan även i våra egna liv.
Mandela visade oss handlingens makt; att ta risker för att nå våra mål. Kanske hade Madiba rätt i att han ärvt ”en stolt rebelliskhet, en envis rättvisekänsla” från sin far. Säkerligen delade han med miljoner av svarta och färgade sydafrikaner ilskan över att vara född i ”tusental ringaktningar, tusental skymfer, tusental glömda tillfällen...en önskan att kämpa mot det system som fängslade mitt folk”.
Men som andra stora giganter i ANC - Sisuluerna och Tamboerna - disciplinerade Madiba sin ilska; och kanaliserade önskan att kämpa till organisation, och till plattform, och till strategier, så att män och kvinnor kunde stå upp för sin värdighet. Dessutom accepterade han konsekvenserna för sina ageranden, eftersom han visste att det hade ett pris att stå upp mot mäktiga intressen och orättvisa. ”Jag har kämpat mot vit dominans och jag har kämpat mot svart dominans,” sa han på rättegången 1964. ”Jag har hyllat idealet av ett demokratiskt och fritt samhälle där alla personer lever tillsammans i harmoni och med jämlika möjligheter. Det är ett ideal som jag hoppas att leva för och att uppnå. Men om det behövs, är det ett mål som jag är redo att dö för”.
Mandela lärde oss agerandets makt, men också idéer; vikten av reson och argument; vikten av att studera inte bara de du håller med, men också de du är oenig med. Han förstod att idéer inte kan hålls fångna inom fängelsemurar, eller förintas av kulan från en krypskytt. Han vände sin rättegång till ett apartheidåtal genom sin vältalighet och passion, men också sin utbildning som förkämpe. Han använde decennier i fängelse för att vässa sina argument, men också för att sprida sin kunskapstörst till andra i rörelsen. Och han lärde sig språket och sättet hos sin förtryckare så att han en dag skulle kunna övertyga dem hur deras frihet var beroende av hans.
Mandela visade att handling och idéer inte räcker; oavsett hur rätt, måste de bli mejslade till lagar och institutioner. Han var praktisk, testade sin tro mot omständigheterna och historiens hårda yta. På vissa kärnprinciper var han orubblig, vilket är varför han kunde avvisa erbjudanden om villkorlig dom, och påminna Apartheidregimen att ”fångar inte kan gå med på avtal”. Men precis som han visade genom mödosamma förhandlingar för att överföra makt och stifta nya lagar, var han inte rädd att kompromissa för ett större mål. Och eftersom han inte bara var ledare för en rörelse, men också en skärpt politiker, var konstitutionen som uppstod värdig denna mångkulturella demokrati; och sann gentemot visionen om lagar som skyddar både minoriteten och majoritetens rättigheter, och de dyrbara rättigheterna för varje sydafrikan.
Slutligen, Mandela förstod banden som knyter mänskligheten. Det finns ett ord i Sydafrika - Ubuntu - som beskriver hans största gåva: hans erkännande att vi alla hör samman på sätt som kanske inte ögat kan se; att det finns en enighet i mänsklighet; att vi uppnår oss själva genom att dela med oss av andra, och bry oss om de vi har omkring oss. Vi kan aldrig veta hur mycket av det här som fanns medfött hos honom, eller hur mycket som växte och slipades i en mörk ensam cell. Men vi minns gesterna, stora och små - när han presenterade sina fängelsevakter som ärade gäster på sin installation; när han klädde sig i Springbokuniform på matchplan, när han vände familjens hjärtesorg till ett sätt att konfrontera HIV/AIDS - som avslöjade djupet av hans empati och förståelse. Det tog en man som Madiba att fria inte bara den fängslade, men också dess fängelsevakt; att visa att du måste lita på andra så att de kan lita på dig; att lära att försoning inte handlar om att ignorera den hemska historien, utan att konfrontera den med inkludering, generositet och sanning. Han ändrade lagar, men också hjärtan.
För det sydafrikanska folket, för de som han inspirerade över hela världen - Madibas död är helt riktigt en tid för sorg, och en tid att fira hans heroiska liv. Men jag tror att det också ska vara en tid för självreflektion. Med ärlighet, oavsett plats eller omständighet, måste vi fråga: hur väl har jag lärt mig av hans läxor i mitt eget liv?
Det är en fråga jag ställer mig själv - som människa och som president. Vi vet att precis som Sydafrika, har USA varit tvunget att överkomma århundraden av rasmotsättningar. Precis som det var sant här, tog det otaliga människors uppoffringar - kända och okända - innan vi kunde se en ny dag. Michelle och jag är de som vunnit av den kampen. Men i Amerika och Sydafrika, och länder runt om i världen, kan vi inte tillåta våra framsteg att överskugga det faktum att vårt jobb inte är klart. Kamperna som följer efter jämlikhet och lika rösträtt är kanske inte lika dramatiska och svåra som de vi haft, men de är inte mindre viktiga. För runt om i världen idag ser vi fortfarande barn som lider av hunger, och sjukdomar; slitna skolor, och få framtidsutsikter. Runt om i världen idag, är män och kvinnor fortfarande fängslade för sina politiska åsikter; de är fortfarande förföljda för hur de ser ut, eller vem de tror på, eller vem de älskar.
Vi måste också agera å rättvisans vägnar. Vi måste också agera å fredens vägnar. Det finns för många av oss som gladeligen omfamnar Madibas arv om rasernas försoning, men som passionerat motsätter sig även de enklaste reformer som skulle utmana kronisk fattigdom och växande ojämlikhet. Det finns för många ledare som hävdar solidaritet med Madibas kamp för frihet, men inte tolererar meningsskiljaktigheter från sitt eget folk. Och det finns för många av oss som står på sidlinjen, i lugn och ro, eller med cynism när våra röster måste höras.
Frågan vi möter idag - hur vi ökar jämlikhet och rättvisa; att bevara frihet och mänskliga rättigheter; att få slut på konflikter och sekteristiskt krig - har inga enkla svar. Men det fanns inga enkla svar framför barnet från Qunu heller. Nelson Mandela påminner oss att det alltid verkar omöjligt fram till dess att det är gjort. Sydafrika visar oss att det är sant. Sydafrika visar oss att vi kan förändra. Vi kan välja att leva i en värld definierad inte av våra olikheter, utan av vårt gemensamma hopp. Vi kan välja en värld definierad inte av konflikt, utan av fred och rättvisa och möjligheter.
Vi kommer aldrig att se något som liknar Nelson Mandela igen. Men låt mig säga till de unga människorna i Afrika och de unga människorna runt om i världen - ni kan göra hans livsverk till ert. För över trettio år sedan, när jag fortfarande var student, lärde jag av Mandela och hans kamp i det här landet. Det väckte något i mig. Det väckte mig inför mitt ansvar - gentemot andra och gentemot mig själv - och tog mig ut på en osannolik resa som tagit mig dit jag är idag. Och även om jag aldrig kommer att nå upp till Mandelas exempel, får han mig att vilja vara bättre. Han talar till det som är bäst i oss. Efter att den stora befriaren läggs till vila; när vi återvänt till våra städer och byar, och återgått till våra dagliga rutiner, låt oss söka då efter hans styrka - hans storsinthet - någonstans inuti oss själva. Och när natten blir mörk, när orättvisor väger tunga i våra hjärtan, eller våra bästa planer verkar onåbara - tänk på Madiba, och de ord som gav honom tröst innanför de fyra väggar i en cell:
Det spelar ingen roll hur trång porten är,
Hur fyllda snåren är av bestraffning,
Jag är herre över mitt öde,
Jag är kapten över min själ,
Vilken fantastisk själ det var. Vi kommer att sakna honom djupt. Må Gud välsigna minnet av Nelson Mandela. Må Gud välsigna det sydafrikanska folket.
