Medborgarna kan inte stå för de dumma pengarna
“Tror frågan är akut”.
Det är mars 2020 och Jacob Wallenberg, styrelseordförande i Investor och en av näringslivets mäktigaste män, messar med dåvarande infrastrukturminister Tomas Eneroth. Det gäller flygbolaget SAS där familjen Wallenberg haft ägarintressen sedan starten på 40-talet. Pandemin har slagit till och därför behöver SAS pengar från skattebetalarna, enligt Jacob Wallenberg. Snabbt.
Den 5 april återkommer han med ett nytt sms, nu till dåvarande finansminister Magdalena Andersson och näringsminister Ibrahim Baylan, som han inleder med “Beklagar att jag stör”.
Nu är språket lite mer inkasso-mässigt och meddelandet innehåller också en varning om att det “snarast behövs konkreta åtgärder eller så kommer Sverige att inom kort att sakna egna flygförbindelser till omvärlden”, enligt sms:et som Dagens Industri senare kom över.
Onekligen ett ”erbjudande” som är svårt att tacka nej till – pröjsa omedelbart eller Sverige kommer förvandlas till ett häst- och vagnland!
Hotet är, ska det visa sig, en bluff. Men politikerna går på det.
Under 2020 skjuter staten till nästan 5 miljarder och ökar sitt ägande i SAS rejält.
Märkligt nog verkade Wallenbergs egen omsorg om de livsviktiga flyglinjerna har svalnat något när det var dags att betala – Wallenbergstiftelserna halverade sitt ägande i samma veva.
Den 13 augusti i år avnoterades SAS från börsen. Svenska staten har efter många turer avvecklat sitt ägande.
Trots det tycks flygförbindelserna mellan Sverige och omvärlden fungera alldeles utmärkt.
Andra ägare som är villiga att finansiera verksamheten har tagit över: ett konsortium lett av finansbolaget Castlelake och flygjätten Air France-KLM samt danska staten.
Kvar för Sverige finns bara räkningarna. Det sista statliga intresset i SAS består av ett lån på 4 miljarder. Häromdagen rapporterade DI att skattebetalarna inte kan räkna med att få tillbaka mer än 94 miljoner.
Sedan 2009 ser därmed staten ut att ha bränt i storleksordningen 12 miljarder kronor på att hålla liv i SAS.
Pengarna har skjutits till i omgångar olika former och alltid efter alarmistisk retorik om vad som händer om inte staten ställer upp.
För 12 miljarder hade hela Sveriges vuxna befolkning kunnat bjudas på en tur och returtripp till London – om det nu var själva flygandet som var viktigt. Samma pengar hade räckt till en hel nya tåg – summan kan jämföras med att SJ plöjer ned totalt 19 miljarder i ett pågående investeringsprogram.
Visst finns det lägen där staten bör kliva in och ta på sig risker för att stötta företag. Men grundförutsättningen är att verksamheten är samhällsviktig och att alla andra möjligheter är uttömda.
Annars blir det helt enkelt lite orättvist. Hittills i år har 6 600 företag gått i konkurs i Sverige, en ökning med 35 procent jämfört med ifjol. Det är ingen djärv gissning att ett och annat av dessa mer än gärna tagit emot en slant från Regeringskansliet.
Att privata företag som har svårt att få ihop ekonomin går under och kanske återuppstår i ny skepnad eller ersatts av andra är inget konstigt. Det brukar kallas för marknadsekonomi, och är något som svenska politiker är starka anhängare av.
Trots allt är stora delar av välfärden en del av denna marknad.
Men det är skillnad på företag och företag och det är svårt att inte misstänka att de som har sms-linor direkt in till Rosenbad har ett litet försprång.
Ett exempel är biltillverkaren Saab.
”Ska jag spela Monopol med skattebetalarnas pengar och investera det i en så osäker verksamhet? Svaret är nej”, dundrade Maud Olofsson när hon var näringsminister 2009.
2010 ställde staten ändå ut en garanti ut för ett lån som Saab tagit av Europeiska investeringsbanken EIB. Då hette det att risken var låg och att staten var “med och garanterar projekt som gör att vi får en grönare fordonsflotta”, enligt Maud Olofsson.
När röken lagt sig efter Saabs konkurs slutade det med en förlust för staten på 900 miljoner.
I finansbranschen används ibland uttrycket “dumma pengar”. Det handlar om investerare som underförstått anses vara lite bakom flötet och därför står högst upp på listan när slipade bankirer ska ragga kapital till svajiga affärsupplägg.
Det finns tyvärr en del som pekar på att svenska staten numera räknas som en sådan svagbegåvad plånbok.
Just nu står riskkapitalister och industribolag på kö för att få hjälp från regeringen. Garantier på tiotals miljarder har redan ställts ut till bolag inom den gröna omställningen som Northvolt och H2GS och enligt medieuppgifter kan summan snart växa till 70 miljarder eftersom fler företag vill haka på. Precis som i fallet Saab handlar det om stensäkra pengar. I alla fall officiellt.
Det är fullt möjligt att dessa enorma åtaganden är fullt rimliga men med Saab och SAS-debaclen i färskt minne framstår det som viktigt att de som står för garantierna – svenska skattebetalare – först får en ordentlig genomgång av riskerna.
Tror frågan är akut.