Ludwig fick sin pappa Magnus njure – till slut

”Det var en fantastisk känsla”

helskärm

För Magnus Sjöholm var det självklart. När sonen Ludwig fick njursvikt och behövde en donation tvekade han inte en sekund.

– Det var ett enkelt beslut.

När Ludwig Sjöholm, 19, gick i andra ring på gymnasiet blev han trött. När han kom hem från skolan kunde han sova i fyra timmar och det var jobbigt att träna. I början trodde han att det var astma. Först ett år senare fick han beskedet.

Kronisk njurinflammation.

Ett slag i ansiktet

Man började att leta efter en donator inom familjen. Men Ludwigs föräldrar hade fel blodgrupp.

– Jag tyckte liksom att det var meningen att det var jag som skulle göra det här. Det var ett slag i ansiktet att jag inte fick, säger Ludwigs pappa Magnus Sjöholm.

Men andra ställde upp. Nästan tio personer ur släkt och bekantskapskrets lät sig testas. Men ingen dög.

Ludwig fick leva ett år med omfattande dialys.

Som att föda barn

Då utreddes hans pappa igen och tilläts slutligen donera sin njure trots att blodgrupperna inte var kompatibla.

– Det var en fantastisk känsla. Som man är det ungefär som det är för en kvinna att få bära och föda ett barn, säger Magnus.

När de återförenades på rummet efter operationerna var stämningen känsloladdad.

– Vi berättade hur mycket vi tycker om varandra, säger Magnus.

Tre njurar

Operationen gick bra. En månad efter ingreppet började han träna. Han har inte fått några komplikationer, förutom biverkningarna av medicinen.

Nu är det ett halvår sedan Ludwig fick sin tredje njure. Den nya sitter framför de andra och buktar ut på magen. Det tjugo centimeter stora ärret har sällskap av tre små från dialysen.

– Jag ser ut lite som Frankenstein på magen, säger Ludwig.

"Folk är bekväma"

Han tycker att informationen om donationer är för dålig.

– Jag tror att många egentligen vill göra donera, men det finns inte mycket information och folk är bekväma, säger Ludwig.

– Om jag hade vetat det jag gör idag, hade jag sagt ja om någon kommit fram till mig på stan och frågat om jag kunde donera en njure, säger Magnus.

Ett enkelt beslut

Hur tackar man sin pappa för en njure?

– Jag har försökt tona ner det. Jag vill inte ha någon hjältegloria. När man är i den situationen är det självklart. Jag kan få cancer i njuren eller skada den i en olycka. Men jag tänker inte på det. Det var ett enkelt beslut, säger Magnus.

När de kom hem från sjukhuset hade Ludwigs mamma gjort fin middag.

– Då tackade jag pappa, säger Ludwig. Det var inte så jättemärkligt. Det betyder allt att han gjorde det, annars hade jag inte överlevt. Men det vet han. Jag känner att jag står i evig skuld till honom men det kan jag inte säga till honom.