”Jag tror ändå på Ullevis framtid”

Snöflingor stora som cornflakes faller ner över Ullevi. Magnus Wikström kommer just från Valhalla IP, där han har forslat bort snö. Först ska Örgryte träna där, sedan IFK Göteborg och därefter Häcken.

Tiderna förändras, numera hålls inte många ”träningspass på Ullevi i dis”, men när planerna är för dåliga på de andra arenorna är lagen välkomna till Ullevi.

Det är mycket att göra. Personalen, sju till antalet, är i virusets tid permitterad till 40 procent, så det är till att hugga i.

– Första gången jag var jag här var 1982, när Rolling Stones spelade, säger Oisín.

– Då var vi på samma konsert, säger Magnus Wikström.

Då var Magnus 17 år. Sommaren därpå, när David Bowie gästade arenan, arbetade han där som vaktmästare. 37 år senare jobbar han kvar, nu med titeln platschef.

Vi sitter i ”Driftens” lunchrum, Magnus bjuder på kaffe. Här inne börjar hans arbetsdag, klockan 06.30 varje morgon har de en genomgång om allt som ska göras.
I fönstret står ett gulnat foto på några fotbollsspelare som har ställt upp sig inför avspark. Unga män med allvarliga ansikten. Fotot är gåtfullt fritt från information. På baksidan finns den enda ledtråden antecknad: 17/8 -61.
Ett tiotal meter längre in i korridoren ligger presscentret. En skylt upplyser oss om att det är desinficerat och plomberat. ”Stängt tills nästa evenemang”. Under pandemin har antalet besökare minskat med i genomsnitt 75 procent på de nio anläggningar som arenabolaget driver.

Till Ullevi kom inte en enda besökare i fjol.

Kommer tillvaron för en bransch som går ut på att tränga ihop så många som möjligt på en så liten yta som möjligt någonsin bli sig likt igen? undrar vi.
– Det är klart att jag har funderat över hur det kommer att bli. Allt känns osäkert.

Den klassiska betongkollossens framtid är oviss av flera skäl. Politikerna vill bygga ett nytt Scandinavium; det gamla hockeytemplet ska rivas och ersättas av en multianläggning. Kommer det verkligen att finnas ett behov av en arena som numera mest står tom? Marken är mer än attraktiv, det finns de som vill bygga lägenheter där istället.
– Jag tror ändå på Ullevis framtid, säger Magnus Wickström. Ullevi betyder någonting för stan, många göteborgare skulle bli ledsna om man stängde ner det här. Det är ändå nordens största arena.

Men som den där sommarveckan 2018 blir det nog aldrig mer: Musikfestivalen Summerburst fredag–lördag. Rockgruppen Foo Fighters tre dagar senare. Ännu några dagar senare var det landskamp i fotboll.
– Det var jobbigt, men roligt att försöka få allt att funka.
Magnus Wikström och hans arbetslag tycker om att lösa problemen.
– Förr kunde någon hög chef säga ”Gör så här och så här”, utan att riktigt ha en aning om verksamheten. Då tappade man ju arbetslusten helt. Det gör de inte längre, de är oerhört lyhörda för vår kompetens.
Speedway, Monstertrucktävlingar, väckelsemöten, dressyr, fotbollslandskamp med kritade linjer – arbetet innehåller variation, så flexibilitet är nödvändigt. Inget arrangemang är det andra likt, men får Magnus Wikström välja blir det friidrott.

– Inget är så vackert som en perfekt uppdukad friidrottsgala.

Det är en hel del som har hänt på de snart fyra decennier som Magnus har jobbat här. Mycket var så primitivt när han började, farligt rentav. Och fotbollspubliken var mycket stökigare förr. Något år när AIK och Djurgården kom på besök trängdes deras supportrar in i burar som ställdes upp på läktarna. Efter katastrofen på Heyselstadion i Belgien inför Europacupfinalen i fotboll 1985, när 39 personer omkom, förbjöds sådana burar.
Samma år höll Bruce Springsteen på att rocka sönder Ullevi.
– Jag såg hur läktarna gungade, anläggningen är ju byggd på lera. Efter det förstärktes grunden med pelare som går 80 meter ner i marken, säger Magnus Wikström.
Sommaren är ännu oviss, men om allt går som det ska kommer Iron Maiden, Rammstein och Håkan Hellström – så klart.
– Ingen har så lycklig publik som Håkan, konstaterar han.

Pandemin har ställt nya krav på Ullevis platschef. I virusets förskingring med permitteringar och annat har det varit hans uppgift att få alla på bra humör.
– Det tror vi som arbetar här har lyckats ganska bra med, säger Magnus Wickström försiktigt.

Han vill helst inte prata om sig själv, han påstår att han är ”ointressant”. Han ställer upp för att han är stolt över Ullevi.

Om du har jobbat här i 37 år måste du ju kunna det här bygget ner till varenda skruv, säger vi.
– Det händer fortfarande att jag hittar okända dörrar, svarar Magnus Wikström med ett stort leende.

Text: Oisín Cantwell, Åsa Linderborg Foto: Magnus Wennman Research: Kerstin Weigl Redaktör: Sofia Boström Onlineredaktör: Erik Melin Redaktionell utvecklings­chef: Titti Jersler Tech-lead: Magnus Flyckt Webb­utveckling: John Carehag, Magnus Flyckt, Julia Miodyńska, Nicolai Rosdahl Tellefsen, Patrick Wojda UX/Design: Daniel Kozlowski Kart­grafik: Paul Wallander