Camilla vaknade – efter fyra månader

Låg nedsövd och förlamad – nu kan hon gå igen

LYCKORNA. Nersövd och totalt förlamad av sjukdom.

Först efter fyra månader vaknade Camilla Ström, 37.

– Barnen gav mig viljan att leva, säger hon i dag.

Förlamningen kom smygande för lite drygt ett år sedan. Camilla Ström, från Lyckorna i Ljungskile, hade drabbats av en allvarlig men mycket ovanlig sjukdom: Guillain-Barré och den sällsynta varianten Miller Fischers syndrom.

Till slut kunde Camilla inte tala, inte blinka, inte ens röra käken för att kommunicera. Men hon var helt klar i huvudet. Och plågsamt medveten om vad som hände runt henne.

– De opererade in en metalltråd längs kinden som kände av minsta muskelrörelse och var kopplad till en dosa, säger hon.

Lyckades svara

Tack vare den lyckades hon svara ja på frågan om hon gick med på att bli nersövd.

– Jag tänkte ”Gör vad ni vill bara jag sover. Ta väck mig ett tag.”

Maken Johan, 40, fanns vid hennes sida. Liksom mamma Anki.

– Vi hade kommit överens om att en av oss skulle besöka Camilla varje dag, säger han.

En läkare tipsade honom om en hemsida på nätet som handlade om hustruns sjukdom. Det var ingen uppmuntrande läsning.

– Om du skulle överleva, vad skulle du få för liv? säger Johan till Camilla.

Föreslog cellgifter

De öser beröm över sjukvårdspersonalen. Men ingen av de mediciner som sattes in hjälpte. Någon i läkarteamet föreslog cellgifter.

– Då kändes det riktigt jävligt. Och jag vet inte hur många tusen prover de har tagit. Säkert alla som går, säger Johan.

Camilla låg nersövd mellan 17 januari och 21 april i år. Hon drömde vilda drömmar – som kändes verkliga. Då och då lättade hennes läkare på sömnen för att se om förlamningen kanske var på väg att släppa.

– En liten ryckning i ena ögonlocket var det första tecknet. Jag var helt vaken. Och visste att min mamma skulle fylla år fem dagar senare. Jag försökte få Johan att förstå att vi måste köpa en present till henne, säger Camilla och storskrattar.

Kan gå med kryckor

Camilla sitter fortfarande i rullstol men klarar att gå med kryckor. Kanske är det cellgiftsbehandlingen som hjälpt. Förlamningen i fötterna har inte släppt än. Men hon kan vifta på tårna.

– Allt har gått så fort. Först gör det ont, sen jag kan röra musklerna. Precis så känns det i fötterna nu, säger Camilla.

Sonen Joel har hunnit fylla 14, dottern Moa är 13.

– I maj kunde jag inte röra armarna och trösta när någon av dem var ledsen. Jag insåg att jag måste träna så att jag kan krama mina barn, säger Camilla Ström.