”Att begrava ett barn man inte ens fått lära känna är fasansfullt”

Linda Hjertén

, 

Johanna Rapp

Moa är i vecka 18.

Men maken har återigen ångrat sig – nu vill han inte längre ha barnet.

Han slår och hotar Moa till abort så att hon helt nedbruten tvingas föda ut sin döda son.

– Att begrava ett barn man inte ens fått lära känna är fasansfullt, säger Moa.

”Varför jag skriver detta brev? Om han en dag tar livet av mig så vill jag att mina nära ska veta vad som verkligen hänt. Vill inte att ni ska undra. Jag älskar er.”

Raderna är från ett av Moas avskedsbrev.

För Moa var så övertygad om att maken till slut skulle slå ihjäl henne. Han hade ju varit nära flera gånger.

Så hon hade skrivit ett antal brev, bland annat till sina två barn, som skulle överlämnas till dem – i händelse av hennes död.

– I dag kan jag inte förstå hur jag hamnade där. Men då hade det jag levde i blivit så normaliserat för mig. Jag hade förberett lappar med koder till mina konton och mejl, och instruktioner om min begravning, för jag var så säker på att han till slut skulle ha ihjäl mig, säger Moa.

Vi träffas i en stad som Moa inte har någon koppling till. Hon lever i dag med skyddade personuppgifter.

Just nu sitter hennes före detta make i fängelse. Men en dag ska han komma ut och vad händer då?

Moa vill inte gärna tänka på det men det är svårt att undvika. Åren av misshandel och kontroll har gett henne PTSD. Hon ser sig ofta om över axeln, rädd att där se släkt eller vänner till exet, och väljer olika vägar till jobbet.

Förr tyckte hon om att gå på stan, shoppa och umgås med vänner. Nu tillbringar hon tiden då hon inte jobbar hemma med sin dotter.

– Jag tillbringade så lång tid med att vara övertygad om att han till slut skulle döda mig att jag fått en känsla av att jag måste ge min dotter så många minnen som möjligt av mig om det skulle hända, säger Moa.

Åren då Moa levde med maken är som en manual i hur en människa kan bryta ner en annan.

När de först träffades, då Moa var i 30-årsåldern, växte kärleken sakta fram. Den var inte himlastormande men trygg och vad Moa behövde.

Han var snäll, han verkade helt okej med att hon hade två barn sedan innan, och även om han kunde visa svartsjuka så var det på en hanterbar nivå.

I början alltså.

Men så gifte de sig.

– Det var som att det vände på en sekund. Plötsligt ville han besluta hur jag skulle vara klädd och vilka jag skulle umgås med. Jag skulle inte ha sociala medier. Jag blev en ägodel som inte fick ha egna åsikter.

Till en början protesterade Moa. Men precis som i många liknande fall, då det psykiska och fysiska våldet väl börjat, kom det en dag då hon inte längre vågade säga emot.

För maken började bli allt mer kontrollerande och Moa bröts sakta men säkert ner. Han, som var arbetslös och hade all tid i världen, följde ständigt Moa via gps:en i hennes mobil.

När hon skulle besöka sin mamma var hon tvungen att via Facetime bevisa var hon var, hon var till och med tvungen att ha honom med på videosamtal när hon var i tvättstugan.

Varje överträdelse av hans regler bestraffades med våld.

– Det kunde vara allt från att det tagit för lång tid på Ica till att jag lagt maten fel på tallriken, säger Moa.

Flera gånger var misshandeln så grov att Moa många gånger varit övertygad om att hon skulle dö. Hon lärde sig snabbt att det blev värre om hon gjorde ljud ifrån sig eller försökte värja sig, att det gick över snabbare om hon bara tog emot.

Vid några tillfällen var det så illa att maken till och med gav henne tillåtelse att uppsöka läkare.

En av de gångerna, då han boxat henne upprepade gånger i huvudet och gett henne skador som aldrig skulle gå att dölja, tvingade han henne att uppge för polis och läkare att hon utsatts för ett rånförsök av okända gärningsmän.

– Jag förstår inte de här personerna, som kan trycka ner den man säger sig älska. Jag har blivit totalt sönderslagen, men det är det psykiska som ärrar på ett helt annat sätt. För jag tappade mig själv helt, jag hade ingen egen identitet eller egen åsikt. Och det tar tid att bygga upp igen, säger Moa.

Ett exempel på hur helt under hans våld hon var är också en av de händelser som Moa verkar tycka är jobbigast att återberätta.

Den innefattar inga slag eller sparkar som så mycket av det Moa annars utsatts för – maken var inte ens i landet den dagen.

Men han var arg på Moa och han hade bestämt att hon skulle sitta på en köksstol, på sina händer, tills han sa att hon fick resa sig upp igen.

Han skulle veta om lämnade stolen, sa han, och hon trodde honom.

I 24 timmar satt hon där.

Efter ett tag kunde hon inte hålla sig länge. Kisset rann genom hennes byxor ner på golvet.

– Jag… jag fattar att det är svårt att förstå. Hur kunde jag låta det hända? Men också, varför ville han utsätta mig för allt det här?

Efter några år tillsammans blev Moa gravid.

Hon trodde att det kanske skulle innebära en respit i våldet men så blev det inte alls. För trots att maken länge pratat om barn blev han väldigt ambivalent när Moa väl blev gravid.

Han krävde att hon skulle göra abort, för att sedan ångra sig.

Fram och tillbaka pendlade han samtidigt som Moas kärlek till barnet i magen växte sig allt större.

Och samtidigt som våldet fortsatte.

– En dag sparkar han mig i magen. Det började krampa, jag var övertygad om att jag skulle få missfall där och då, säger Moa.

Till slut hade maken bestämt sig – barnet skulle ut om han så ska skära ut det själv, sa han. När Moa fortsatte att böna om att få behålla barnet gav han henne ett ultimatum: antingen gick hon med på en abort eller så skulle han döda något av hennes andra barn.

Moa var i vecka 18 när hon tog tabletten som avslutade hennes fosters liv.

I journalen framgår det hur hon grät, var nedstämd och mycket osäker kring sitt beslut.

– Sedan fick jag föda ut barnet, min son. Det är bland det värsta jag tvingats uppleva. Efteråt frågade läkarna om vi ville begrava eller kremera honom. Min man sa bara: ”kasta det i soporna”.

En sjuksköterska såg att Moa inte alls kände som maken. Hon viskade efteråt till Moa att de skulle behålla fostret där tills Moa var redo att ta ett beslut.

I hemlighet, med bara några vänner med sig, begravde hon sedan sin son.

– Att begrava ett barn man inte ens fått lära känna är fasansfullt, säger Moa.

En av de värsta sakerna för Moa är att maken fick henne att tappa kontakten med hennes äldsta barn, hur han förbjöd henne att ställa upp när sonen behövde henne och att hon inte hade kraften att förhindra det.

– Jag drog mig även i perioder undan hela min familj för att han hade hotat att döda dem alla.

Men det var också det, det som drabbade de Moa älskade och inte bara henne själv, som till slut fick henne att lämna maken.

En dag såg hon en serie om utsatta kvinnor på tv. Hon hade själv varit med om allt de utsatts för och mer därtill, och hon förstod att även om det kunde vara livsfara att lämna maken så skulle hon definitivt dö om hon stannade.

Hon rådfrågade en advokat och valde till slut att polisanmäla.

Genom åren hade hon dokumenterat flera av sina skador. Det fanns flera journaler från sjukhus när hon sökt vård, orosanmälningar om att Moa for illa men som hon tidigare nekat till när hon satt hos socialtjänsten och den falska polisanmälan från rånförsöket.

Till slut dömdes maken till flera års fängelse.

När Moa berättar är det med ett tydligt syfte – för att hjälpa andra utsatta och för att kanske få till en förändring i samhället.

I hennes fall, liksom för många andra av de utsatta kvinnor som Aftonbladet talat med, hade maken intalat henne att om hon berättade för någon – barnmorskan, socialtjänsten, polisen – om vad hon var med om så skulle hennes barn tas ifrån henne.

– Om jag berättar får han reda på det? Om jag berättar vad händer med mina barn? Hade jag fått den informationen ordentligt innan kanske jag hade vågat. Nu vet jag ju att det inte är så, jag har min dotter hos mig och han dömdes ju faktiskt, säger Moa.

Moa kämpar fortfarande med skuldkänslor. Hon klandrar sig själv över att hon stannade så länge.

– Jag stannade för jag tänkte: då vet jag vad jag har. Jag lever hellre i det än i fruktan för vad han gör om jag lämnar.

Men även om det varit en jobbig process så säger hon att det har varit värt det. Att hon nu sakta men säkert börjar få sitt liv, och den person hon var innan, tillbaka.

– Det finns ingenting att vänta på. Har personen slagit en gång så kommer den fortsätta oavsett vad du gör.
 

Fotnot: Moa heter egentligen något annat.