"Hela världen rasade samman"

För drygt två år sedan fick Bittan Andersson det värsta telefonsamtal en förälder kan få.

Hennes son Christian hade dött när en trappa rasade över honom.

– Någon rättegång har det inte blivit. Jag väntar fortfarande, säger hon.

Två minuter över tolv den 19 maj 2011. Klockslaget är för evigt inpräntat i Bittan Anderssons minne. Hon skulle egentligen ha gått på lunch när telefonen ringde. I samma stund som hon svarade kände hon att något var fel.

– Det var min syster som ringde och berättade. Jag blev helt hysterisk, hela världen rasade samman. Min arbetskamrat fick ta över luren och prata, säger Bittan Andersson.

Föll tio våningar

Bittans son, 26-årige byggnadsarbetaren Christian, hade varit med om en arbetsplatsolycka. I samband med att han monterade en trappsats på Vattenfalls nya huvudkontor i Solna rasade trappan plötsligt – tio våningar upp. Christian hade följt med i raset och begravts under betongmassorna.

– Jag kastade mig i en taxi, hämtade upp Christians plastpappa och åkte från Färila till Karolinska. Men när jag kom fram hade Christian redan varit död i flera timmar. Enligt läkarna omkom han nästan omedelbart, säger Bittan Andersson.

Varnat för arbetsmiljön

Den första tiden efter dödsolyckan är fortfarande dimmig. Men i takt med att Bittan kämpade sig tillbaka till livet kom också frågorna: Hade inte Christian klagat på att bygget var farligt? Och vem bar egentligen ansvaret för hennes sons död?

– Jag väntar fortfarande på att det ska hända något. Det jag vet är att en person delgivits misstanke om vållande till annans död. Två företag är också misstänkta för arbetsmiljöbrott, säger hon.

Väntar fortfarande på besked

Enligt Bittan Andersson hade facket tidigare lagt ett skyddsstopp på arbetsplatsen för brister i arbetsmiljön. Men arbetet togs upp igen utan att felen hade åtgärdats. Bygget låg efter tidsplanen och huvudentreprenören hotades av vite.

Drygt två år efter olyckan väntar hon fortfarande på att få höra från åklagaren att förundersökningen är klar. Hittills har hon inte fått någon förklaring till raset som tog hennes son.

– Det är för jävligt. Man ska inte behöva gå till sitt jobb och inte veta om man kommer hem eller inte, säger hon.