Jag befinner mig i livets sensommar
Det är bara att inse att vi numera befinner oss i sensommaren. Och att vi snart kommer att ha hösten över oss. Jag tycker att det är besvärligt att acceptera det, jag känner mig på gränsen till häpen över det faktum att sommaren är slut – man trodde ju aldrig att det faktiskt skulle hända.
För bara några veckor sedan blickade man ut över den magiska, oövervinnerliga, okrossbara sommaren och kände: den här kraften, den rår ingenting på.
Men så hände det stegvis, sommaren började bedriva sin ledsamma kohandel med hösten. De första syrsorna tilläts landa, de första äpplena började falla i trädgården, växterna började sloka i vägrenen, en försiktigt brun hinna lade sig över allt grönt.
Sommaren nådde vägs ände och plötsligt var den bara här – sensommaren.
Man borde lära sig att det är så det fungerar, detta hände förra året och året innan det, man borde inse att det inte är just något man kan göra åt saken. Men ändå. Att titta ut över all denna vissnande prakt gör mig så obeskrivligt nedstämd.
Ändå späker jag mig med sensommaren, njuter av att bli deprimerad av den, som när man trycker en tandpetare i inflammerat tandkött.
Jag sätter mig utanför min lada på Gotland, sitter här och tittar på naturen som långsamt viker in hovarna, ser hur solen numera dyker farligt fort bakom trädtopparna på sena eftermiddagen. Kyligare vindar över uteplatsen.
Jag lyssnar på Tove Janssons Höstvisa på repeat. ”Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut.” En av de vackraste, sorgligaste rader som skrivits på det svenska språket. Det är lika mycket sensommar över Höstvisa som det är sommar över Calle Schewens vals.
Det är dags att åka hem. Jag borde verkligen börja packa nu. Jag borde bära in grillen, skruva loss uteduschen nere vid bastun. Jag borde släpa väskorna med smutstvätt till bilen. Stuva bilen ordentligt så att allt får plats. Ordna med soporna så att de inte ligger kvar och luktar över vintern. Stänga fönsterluckorna, gömma nyckeln under det fiffiga stället under stenen. Ta bilen och försvinna längs grusvägen utan att se mig om.
Jag borde inse att slut är slut. Men jag sitter som fastnitad här, med nacken krökt och stirr i blicken. Solen är helt borta nu, det blir kallt. Borde kanske hämta en tröja eller en filt, men jag förblir här. Trummar med handen på det utebord som jag borde bära in. Höstvisan vandrar vidare i skymningen.
Jag märkte aldrig förut att mörkret är så stort. Går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort.
Och det är så väldigt lite jag gjorde.
Någonting i den där visan övermannar mig, det är så starkt att jag måste svälja och göra konster för att inte börja gråta.
Jag dricker ett glas vin, sommarens sista. Funderar över varför den här tiden på året påverkar mig så mycket och Höstvisa ger kanske förklaringen.
Om mitt liv skulle jämföras med ett år och dess årstider, där vårens gloppande är barndomen och mörka vintern är ålderdomen, så konstaterar jag att jag numera befinner mig i livets sensommar. Jag är ännu inte gammal, men det är farligt nära dit.
Jag befinner mig fortfarande på livets solsida, men det mörknar också här, minut för minut.
Och möjligen är det så att den här sensommaren som nu omger mig här på Gotland gör att också jag tänker på att det är så mycket saker som jag skulle sagt och gjort, men så väldigt lite saker jag gjorde.