Det enda som pulserar är pamparnas svällkroppar
Jag kände mig aldrig hemma i Helsingborg, lantis som jag är.
Trots att jag var där dagligen i fyra år.
Nyligen såg jag en kvinna i en tidningsannons. Bilden gav mig fantomsmärtor från den tiden.
Munnen ler, men inte ögonen. Pupillerna är små som atomer. Bredvid, en text: ”Drömmen är början till verkligheten”.
Samma typ av citat som mina värsta frenemies delar på Instagram.
Annonsen vill att jag ska flytta. Till ett myllrande studentliv, ett sprakande näringsliv, ett brokigt kulturliv. Det låter som Tokyo. Det är Linköping.
Den här självgodheten finns i alla semiurbana städer och bland dem är Helsingborg urtypen. Kommunens vision för framtiden: ”Helsingborg är staden för dig som vill något”.
Exakt vad preciseras inte. Några sökningar på Google ger en ledtråd. Här syns lika delar storhetsvansinne och ytlighet. En rungande majoritet av rikets mellanstora kommuner benämner sin tätort som ”pulserande”.
Växjö, Borås, Jönköping, Östersund, Kalmar, Örebro.Listan är längre än köerna till de semiurbana nattsyltorna. För de som inte tar sms-lån för att sittdansa i VIP-hörnorna.
Frågan är alltså vad som pulserar. Kanske kommundirektörernas svällkroppar? För inte är det stadskärnorna. De har utarmats sedan länge.
Hangarlika köpcentra som Väla utanför Helsingborg. H&M och MQ. Slocknade Idol-stjärnor som mjölkar pengakossan torr på en scen utanför Biltema.
Multiarenor som finansierats med utopier om The Rolling Stones och Eurovision. Som sällan blivit mer än Ladies Night, någon trädgårdsmässa och en deltävling i Melodifestivalen vart sjunde år.
Nej, allt den pulserande stadskärnan erbjuder är vandrande exteriörer med topplån. I den semiurbana stadsmiljön vågar ingen visa sig utan högtidsdräkt. Om någon går på paradgatan i joggingbyxor är de från Ralph Lauren.
Eller så är det stadsfestival. Helsingborgarna ogillar HX så som Kalmariterna skrattar åt Kalmar Stadsfest. Då förpestas ju gatorna med bönder från Bjuv respektive Nybro. Tacky!
Detta trots att semiurbana städer blott är fasader; Lassie med varghundsattityd.
Men visst. Drömmen är början på verkligheten. Det stämmer i viss mån.
Och den semiurbana skitdrömmen borde i sin tur vara början på självrannsakan.