Vi lever i en illusion där vi tror att vi bestämmer
LANSING, Michigan. Ungefär 5 000 vänner har jag på Facebook. De flesta vet jag inte vilka de är, det är personer som velat bli vänner med mig och jag har godkänt dem.
Vi är vänner på det moderna sättet, ett enormt nätverk vars enda gemenskap är teknikjättarnas algoritmer. Det är de som styr oss till varandra, och ifrån varandra.
På senare tid har jag upptäckt att jag har en hel del vänner som jag inte vill ha. Till exempel mannen som lägger ut skämtet:
I ett trevåningshus bor somalier på tredje våningen, svenskar på andra och araber på första. Det börjar brinna, vilka överlever?
Svar: Svenskarna, för de är på jobbet.
Eller de som spyr sin galla över media som de påstår ljuger och undanhåller sanningar gällande Trump. De medier, ”mainstream media”, som påstås förvränga verkligheten.
Detta försätter mig i ett dilemma.
Jag har satt en ära i att bara blockera personer som uppenbarligen är nazister eller som försöker sabotera någorlunda vettiga samtal.
Hur ska jag då göra med folk som sprider rasistiska skämt eller det gamla vanliga skitpratet om ljugande media?
Några har jag faktiskt avfriendat som det heter på nysvenska. Jag har ingen lust att få min dator nerskitad med rasistiska skämt. Och varför ska jag låta mig störas av en massa struntprat?
Å andra sidan inser jag att jag genom att blockera eller avfrienda så kallade vänner mer och mer sluter mig inom min egen värld.
Det finns ett amerikanskt talesätt som säger att fler män dör av girighet än av whisky. Jag vill tillägga att medhåll är dödligare för en skribent än mothugg.
Nu lever vi i en värld där alla sluter sig inom sina egna sociala bubblor. Man hämtar nyheter på sociala medier, nyheter som ens vänner eller så kallade vänner förser en med. Och så börjar man tro att covid var en konspiration från Bill Gates, att vacciner gör oss till zombies och att medier som Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svt undanhåller sanningen om Trump. Till exempel att han är Guds utvalde.
Någon i Kalifornien har skruvat på Facebooks algoritmer. Plötsligt ser flödet för mig ut på ett annat sätt än tidigare. Okända personer talar till mig och skämtar om somalier och araber som dör i en husbrand men svensken överlever för han är på jobbet.
Någon styr mitt liv. Jag vet inte vem, jag vet inte enligt vilka värden. Inget vet jag.
Inget vet jag i en tid där vi aldrig haft tillgång till så mycket information.
Reklamen tutar i oss att vi lever i individualismens tidevarv. ”Ditt val”, se på tv när DU bestämmer, tidningarna personaliserar urvalet nyheter för DIG baserat på vad du tidigare klickat på. Jag googlar på turistmål i Spanien och överöses snart med reklam därifrån, ty algoritmerna har fått upp vittring och släpper mig inte.
Vi lever i en stor illusion där vi tror att vi bestämmer. Du och jag är bara små komponenter i den globala massan som styrs från teknikjättarnas laboratorier. Människorna för 100 år sedan var friare än du och jag.
Gigantiska dataprogram har genom att kombinera hundratals egenheter i mitt beteende på nätet dragit slutsatsen att bästa sättet att öka mitt ”engagemang” är att skicka rasistiska skämt på mig.
Så algoritmen styr dem till mig, de så kallade vännerna jag inte visste att jag hade.
Och denna artikel är beviset på att algoritmerna och deras skapare i Silicon Valley lyckades. De styrde mig dit de ville. Jag blev upprörd, oroad. Jag skrev en text. Den genererar klick. Det gör världens rikaste män ännu rikare.
Att helheten, samhället, faller sönder, bryr de sig inte om.