Det finns inga gratisluncher
En gammal sanning är att det inte finns några gratisluncher.
Därför förvånar det mig att så många regeringschefer och ekonomer tycker det är tämligen oproblematiskt och ofarligt att västvärlden slängt ut tusentals miljarder på att rädda sina ekonomier från pandemins härjningar.
Med vad händer om inflationen tar fart och räntorna stiger? Var hamnar räkningen?
Låt mig först säga att jag tycker det är bra att Sverige och andra länder genom gigantiska stödpaket förhindrat massarbetslöshet och masskonkurser. Utan det hade läget i världsekonomin sett mycket värre ut.
Det jag undrar över är hur man kan se det som så oproblematiskt. Jag hör ingen eller väldigt få ansvariga varna för risker för kraftiga biverkningar.
I stället pratar man lyriskt om den kraftiga tillväxten som väntar trots att det mest handlar om ekonomisk aktivitet som skjutits upp av pandemin.
Under finanskrisen och eurokrisen runt 2008-10 var det hård åtstramning som gällde för att komma tillrätta med länder som levt över sina tillgångar. Det sågs som den enda vägen framåt.
Nu när världen i mer än ett år ägnat sig åt en aldrig tidigare skådad lånefest betraktas det som tämligen ofarligt.
Normalt skulle ett sådant beteende leda till kraftigt stigande priser och tvinga riksbanker att höja räntan för att dämpa prisökningarna. Jag är inte nationalekonom och kanske är det något jag inte begripit men jag undrar verkligen hur det här ska sluta.
Går det verkligen att låta sedelpressarna gå för högtryck och statsskulden skjuta i höjden utan att det får några negativa följder för ekonomin? Alla har ju inte Sveriges låga statsskuld.
Famlar i blindo
Därför blev jag åtminstone lite lättad i dag när den ärrade nationalekonomen Lars Calmfors tog upp frågan i en krönika i Dagens Nyheter. Ekonomerna verkar åtminstone fundera över saken.
Calmfors slutsats är att en inflationsvåg efter pandemikrisen inte är särskilt sannolik men att den inte går att utesluta. Helt enkelt därför att vi befinner oss på okänd mark.
– Det finns inga tidigare erfarenheter av så stora finanspolitiska stimulanser och centralbanksköp av värdepapper som nu, skriver Calmfors.
I viss mån famlar vi med andra ord i blindo.
Så min slutsats är helt enkelt att världens ledare är mer oroliga än de visar utåt. De hoppas att återhämtningen ska flyta på smärtfritt men fruktar innerst inne en rejäl baksmälla.
Högre skatt för miljonärer är kanske inte de enda skattehöjningar som planeras.
Inflationen är redan på väg upp på nivåer som vi inte sett på ett årtionde eller mer. Tillfälligt säger många ekonomer och hävdar att det beror på temporära flaskhalsar i produktionen av viktiga produkter som exempelvis halvledare. Låt oss hoppas att de har rätt. För vad händer annars?
Sverige är inte det enda land i världen som tar låga räntor för givna och upplevt en skenande bostadsmarknad där folk belånat sig till taknocken. Frågan är om riksbankerna ens vågar höja räntan med tanke på alla de problem som skulle uppstå vid en åtstramning.
Den starka statens återkomst
Plötsligt är den starka staten tillbaka som ideal. Staten som ska ge medborgarna trygghet och välstånd. Till och med i USA där den allmänna uppfattningen under lång tid varit att staten ska hålla så låg profil som möjligt och låta marknaden sköta jobb, innovation och välfärd.
President Joe Bidens jättelika stödpaket i USA på sex biljoner dollar innebär en jättelik ökning av den redan extremt stora amerikanska statsskulden, även om det innehåller många vettiga satsningar på infrastruktur, förskola och föräldrapenning.
Många säger att nu när räntorna är låga är rätt läge att göra investeringar i framtiden. Alla ropar på mer pengar.
Ekonomer som hävdar att en stat utan problem kan trycka hur mycket pengar som helst och öka sina utgifter, får utrymme i media. Det låter som rena drömriket där manna kommer att regna över oss alla i all evighet.
Fast låter det för bra för att vara sant så finns det förmodligen både en och två hakar.
Världens placerare verkar fundera över vad all denna ekonomiska stimulans ska leda. Då och då de senaste månaderna har börserna fått skrämselhicka men hittills är det fler som lyssnar på försäkringarna om att det inte är någon fara än de som oroar sig för kraftig inflation.
Men den balansen kan snabbt kantra åt andra hållet och då blir raset desto större och mer smärtsamt. Till slut är det någon som måste betala notan.
En gratislunch till, någon?