Samtidens undermåliga lagstiftning är en fara för Sverige
Lagrådet sågar hemliga tvångsmedel och tunga remissinstanser gör slarvsylta av visitationszonerna.
Det är hög tid att börja ställa frågor om kvaliteten på samtidens lagstiftning.
Under den epok som de notoriska straffskärpningsivrarna Gunnar Strömmer och Morgan Johansson varit i farten, har rubrikerna om nya lagar ofta varit av ett slag som får pressekreterare att åldras i förtid.
Ta bara den gångna veckan. Den inleddes med att Lagrådet, den myndighet som ska granska nya paragrafer innan de träder i kraft, satte tänderna i ännu en utvidgning av hemliga tvångsmedel.
Det här är en myndighet som i allt väsentligt består av justitieråd från Högsta domstolen, synnerligen kompetenta personer med andra ord, och den 14-sidiga promemorian inleds med en högljudd suck.
Bestämmelserna om alla dessa möjligheter till avlyssning och buggning är både krångliga och spridda i olika delar av lagboken.
Det är, varnar juristerna, därför svårt att få en samlad bild av ”omfattningen av det intrång i den personliga integriteten som enskilda kan drabbas av, liksom av vad den sammantagna regleringen innebär för ett demokratiskt samhälle”.
Smaka på de orden. Staten har numera så stora och vittförgrenade möjligheter att snoka i vårt privatliv att inte ens rikets främsta jurister kan överblicka vidden av befogenheterna och vad de betyder för vår frihet.
Experterna går sedan över till att analysera det senaste påhittet, att hemliga tvångsmedel ska kunna användas i syfte att lokalisera människor som är dömda till fängelse, men som är på fri fot.
Det konstateras att en sådan möjlighet är en nyhet i svensk rätt och varnas för att det inte är säkert att bestämmelsen går att använda på det sättet som är tänkt. Dessutom inger andra aspekter av förslaget ”starka betänkligheter”.
Ord och inga visor med andra ord. Men det skulle inte förvåna mig det minsta om justitieminister Strömmer blundar, tutar och kör på.
I valrörelsen höll denne politiker i och för sig högtidliga tal om att ta intryck av dessa experters synpunkter. Men väl vid makten har han redan kört över dem ett par gånger. På samma sätt som företrädaren Johansson gjorde.
Att respektera Lagrådet är en lyx som i vår tid är förbehållen oppositionen.
Veckan fortsatte med de hårt kritiserade visitationszonerna, eller säkerhetszoner som någon slipad copywriter på Justitiedepartementet har döpt om dem till, möjligen utan att tänka på att nyordet bär inom sig en antydan om att de delar av riket som befinner sig utanför zonerna därmed blir osäkra.
Tanken är att polisen ska kunna upprätta zoner för att kroppsvisitera vem som helst eller söka igenom vilket fordon som helst i syfte att förebygga brott.
Det här är en osedvanligt dum idé. Inte ens polisen är särskilt sugen på den.
Redan i dag är det nämligen enkelt för en polis att visitera människor. Dessutom riskerar dessa zoner att skapa motsättningar mellan lokalbefolkning och ordningsmakten.
Det är knappast Östermalm, Örgryte eller Falsterbo som kommer att drabbas. Snarare Rinkeby, Bergsjön och Rosengård. Och är det någonting polisen behöver för framgångsrik brottsbekämpning i dessa områden, är det de hederliga invånarnas förtroende.
Att remissinstanserna sågar eländet är inte det minsta förvånande.
”Oacceptabelt stora risker för etnisk diskriminering”, fräser Diskrimineringsombudsmannen.
”Personer som helt saknar koppling till kriminalitet, däribland barn, kan komma att bli föremål för tvångsåtgärder”, varnar JO.
Svea hovrätt muttrar lågmält att förslaget avstyrks, medan JK tar fram storsläggan:
Det är ”högst tveksamt om förslaget är förenligt med det skydd mot godtyckliga ingripanden som uppställs i regeringsformen och Europakonventionen”.
Häpp. Det kan alltså vara så illa att visitationszonerna bryter mot såväl grundlag som mot mänskliga rättigheter.
Men inte ens så här pass brutala sågningar kommer att påverka regeringen. Just detta lagförslag är nämligen ett av löftena i Tidöavtalet, ett löfte som inte minst ledande sverigedemokrater älskar att påminna om i intervjuer.
Snart har således polisen även detta verktyg i sin låda.
Att Socialdemokraterna, vars kriminalpolitik i allt väsentligt är identisk med Moderaternas, säger nej till just denna idioti är för övrigt inte mycket till tröst.
Det stora oppositionspartiet vill nämligen att alla som ser ut som gängkriminella ska kunna muddras. Med tanke på att var och varannan människa har ett par mjukisbrallor från Adidas blir Sverige därmed en enda stor visitationszon.
Nu kanske ni tänker att det är bättre att någonting sker än att ingenting sker och att en slarvig lag inte är hela världen.
Ingen föreställning kunde vara mer felaktig.
I bästa fall är juridiskt skräp bara oanvändbart. Som den tragikomiska och misslyckade evighetsföljetongen med att försöka få fler mördare dömda till livstid. Eller då groominglagen infördes och blev så trubbig att åklagare knappt kunde använda den.
I sämsta fall får den nya lagen betydligt vidare och dystrare tillämpningsområden än vad som var tänkt och naggar vår frihet ytterligare lite i kanten utan att nyttan med paragrafen är nämnvärd.
Det är ett straffrättsligt förfall vi bevittnar. Ett förfall som gör Sverige sämre. Lagstiftare, ryck upp er.
Läs alla Oisn Cantwells kolumner här.