Därför gör visitationszoner Sverige sämre
Dagens presskonferens om visitationszoner är en god illustration över de allvarliga problemen med vår tids lagstiftning.
Kort remisstid över jul och nyår, kvalificerade jurister som varnar för brott mot grundlagen, men tidöpartierna tutar och kör.
Regeringen, fick vi veta, går inte alldeles överraskande vidare med sitt förslag och förhoppningen är att polisen från och med den 1 mars ska polisen kunna upprätta tillfälliga områden där vem som helst, inklusive barn, kan bli muddrade eller få sina fordon genomsökta.
Brottsmisstanke ska inte behövas. Det hela sker i ”preventivt syfte”, som det med en språklig nymodighet numera heter då oskyldigas integritet ska naggas i kanten ännu lite mer.
Men så krävs det också starka nerver för att inte åldras i förtid av att lyssna på samtidens politiker.
Om det inte är socialdemokrater som kallar till presskonferens för att lägga fram en flummig idé om att kopiera amerikanska gangsterlagar, så försöker det nuvarande regeringsunderlaget lura i oss att remissinstanserna var positiva till visitationszonerna, eller säkerhetszoner som de efter en pigg kosmetisk insats numera heter.
– Brå var positiva. Det var även Polisen och Polisförbundet, berättade justitieminister Gunnar Strömmer och såg triumferande ut.
Förvisso sant. Men det han inte nämnde var att de flesta gjorde tumme ner. Däribland riktigt tunga aktörer som Svea hovrätt, Justitiekanslern och JO.
Vad handlar då kritiken om?
Det bör först och främst nämnas att dessa instanser inte är befolkade av idioter. De har precis som alla andra noterat den farliga utvecklingen av den grövsta brottsligheten och förstår att polisen kan behöva nya verktyg.
Med det sagt muttras det en hel del redan om den hopplöst korta tid de hade på sig. Remissrundan är viktig, tanken är att experter ska analysera och reflektera och bidra till att lagarna blir så genomtänkta som det över huvud taget är möjligt, några månader krävs.
Nu blev det fem veckor. Dessutom över jul- och nyårshelgerna. Inte optimalt, milt uttryckt.
(Men det är inte bara den nuvarande regeringen som ägnar sig åt detta ofog. Minns då den förra försökte panikstänga Öresundsbron under flyktinghösten 2015. 48 timmar hade remissinstanserna på sig.)
Den riktigt allvarliga kritiken handlar dock om helt andra saker. Exempelvis JK varnar för att det är ”högst tveksamt om förslaget är förenligt med det skydd mot godtyckliga ingripanden som uppställs i regeringsformen och Europakonventionen”.
Smaka på de orden. En snabbutredd juridisk produkt som ger polisen betydligt större befogenheter, där staten på individens bekostnad utökar sitt territorium ytterligare lite på individens bekostnad, kan bryta mot grundlagen.
Den röda tråden i tunga remissinstansers kritik är den uppenbara risken för olaga diskriminering.
Jag har bott på Södermalm i Stockholm i 40 år. De senaste året har jag under kvällspromenader flera gånger bevittnat någonting jag tidigare aldrig har sett, poliser som muddrar unga män.
Några av dem har varit förbannade över att utsättas för denna behandlingen, en av dem skrek att Aftonbladet borde skriva om detta då jag passerade, andra har varit lugna.
Jag har ingen aning om vad dessa insatser har handlat om. Jag har ingen grund för att kritisera poliserna. De kan mycket väl ha haft goda skäl till sitt agerande.
Jag konstaterar samtidigt att det, utan undantag, var ynglingar som ser ut att ha invandrarbakgrund som blev kroppsvisiterade.
Min anekdotiska bevisning är inte mycket till argument. Men jag hittar inga starka invändningar mot Diskrimineringsombudsmannens varning om att dessa zoner innebär en ”oacceptabel risk” för etnisk diskriminering.
En risk som utredaren själv för övrigt varnar för.
Representanter för övriga Tidöpartier fick för husfridens skull några sekunder var i rampljuset då Strömmer pratat klart.
– Alla som bär kopior av Gucci-kepsar är inte gängkriminella, men många gängkriminella bär Guccikepsar, sa liberalen Melin.
Ett påstående som knappast kommer att lugna juristerna i nästa instans som ska ta sig an detta, Lagrådet, en församling bestående av män och kvinnor som ännu bryr sig om någonting så mossigt som rättssäkerhet.
Sverigedemokraten Jomshof var närmast bedräglig då han berättade om bur bra visitationszonerna fungerat i Danmark och att det därför finns skäl att tro att det blir en framgång även i Sverige.
För det första måste grannlandet inrätta zoner för att få de befogenheter svensk polis redan har. Behovet i Danmark av detta verktyg har med andra ord varit större än vad det är i Sverige.
Och för det andra blev vanligt, hyggligt folk i Köpenhamn så förbannade över att bli visiterade att polisen snart kom att endast göra insatser mot figurer de vet är gängkriminella.
I Sverige är syftet att komma åt ”potentiella aktörer”, det vill säga personer som polisen inte vet är kriminella eller ej.
Dessbättre har regeringen tagit en smula intryck av remissinstansernas synpunkter.
Proportionaliteten, det vill säga avvägningen mellan å ena sidan behovet att bekämpa kriminalitet och å andra sidan individens rättigheter, skrivs uttryckligen in i lagen. En viktig rättssäkerhetsprincip i andra sammanhang som nu också kommer att gälla här.
Dessutom ska dessa zoner vara tillfälliga, max två veckor, polisen måste dokumentera insatsen i detalj för att den i efterhand ska kunna granskas, beslut om att använda detta verktyg ska kunna överklagas till domstol.
Icke desto mindre är riskerna stora med ett verktyg som ges handlar om att politiker ska visa handlingskraft. Det finns redan generösa möjligheter till visitation och om gängen ska tryckas tillbaka krävs annat, exempelvis fler poliser på gator och torg.
Risken för olaga diskriminering är uppenbar och stor. Det är även risken för att polisen får hyggligt folk i utsatta områden emot sig.
Och är det någonting polisen behöver för att vända utvecklingen, så är det dessa människor förtroende.