Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Jag är less på att ordet mobbning devalveras

Den 16 mars börjar en ny säsong av programmet ”Morgans mission” på SVT. Och den här gången ska jag sitta kvar.

Jag såg bara delar av första säsongen men blev tvungen att sluta när en kille med flit släpptes i golvet under en tillitsövning. Det var så subtilt brutalt och gjorde för ont. Alla i ringen skrattade, så även killen. För så funkar det: skrattar jag med så kan jag lura mig själv att vi skrattar tillsammans.

Den nya säsongen ska avhandla ­vuxenmobbning. En blind fläck för mig och säkert många andra. För ­ alla har erfarenheter av skolgårdsmobbning, antingen som offer, för­övare eller bisittare. Men hur slug och smygartad måste inte mobbning på arbetsplatsen vara, för jag har aldrig hört någon prata om den.

Mobbning i späd ålder kan, med ­lite tur och lyckligare omständig­heter, bli en sporre för resten av livet. Många framgångsrika artister har vittnat om mobbningen som gav den där drivande känslan av att vilja ”visa dem”. Jag tackar de äldre killarna i bussen för sporren, men hade givetvis hellre varit utan.

Men det kan också gå sämre.

Enligt SCB säger sig nio procent av alla arbetande i Sverige någon gång varje år ha blivit utsatta för mobbning eller kränkande särbehandling på jobbet. 100–300 självmord varje år har samband med mobbning och kränkande särbehandling på jobbet.

Fundera lite över de siffrorna och betänk hur ordet mobbning används i sociala medier.

Stora starka och inte minst framgångsrika personer beklagar sig och anser att de blivit utsatta för mobbning. Facebook svämmar över av vanlisar som tycker sig bli mobbade av olika anledningar, den ena ­löjligare än den andra.

Och inte sällan står Filip och ­Fredrik i skottgluggen.

Filip och Fredrik är rika, mediamäktiga och rent av onåbara. De kan inte sparka uppåt, eftersom de sitter högst upp. De kan sparka uppåt på samma sätt som Obama kan hitta ett coolare jobb.

Nu tror jag inte att de behöver ­någon som drar en lans, jag gör det för min egen skull eftersom jag är så less på att se ordet mobbning ­devalvera. Sluta yla mobbning så fort någon släpper en fjärt.

Väx upp.

Så, ska Filip och Fredrik inte ­kritiseras? Absolut, kritisera på. De kan och ska bära allt. Men de är inte mobbare.

Ett mobbningsoffer kan aldrig stänga av tv:n eller strunta i en podcast. Ett mobbningsoffer befinner sig i en verklighet tillsammans med sin antagonist varje dag. Ett mobbningsoffer somnar och vaknar med sin plågoande i medvetandet. Ett mobbningsoffer måste ta på sig skorna och gå dit.

Mobbning är att bli ute­sluten. Att skapa tystnad när man kommer in i ett rum. Att framkalla högljudda skratt så fort man lämnar det rummet.

Mobbning är inte att två tv-killar jamsar ­satiriska flanosagor.


La la larvigt

Filmen La La Land är ­nominerad till fjorton Oscarstatyetter. Det är tretton för många. (En kan de väl få för musiken.) I avdelningen Överskattad kultur saknar hajpen kring filmen motstycke. Se detta som en varning.


La la lallande

Diskussionen om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken tog en ­beklämmande gir i ”Veckans brott” där Peter Springare drog enastående slutsatser som ”politikerna måste bli bättre” och ”integrationen måste bli bättre”. Jag känner att allting kommer bli bättre nu. Rasismen, segrega­tionen, allt.