Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Elise, Lisa

Inte ens jag tycker att EU är intressant

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-10-07

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den oheliga alliansen... får mina nackhår att resa sig.

Laila Freivalds satt nio år på justitieministerposten, taburetten som vid tiden för hennes tillträde kallades för katapultstolen sedan tre tidigare innehavare av olika dramatiska anledningar hade slungats ut i politikens yttre rymd och försvunnit i offentlighetens mer fjärran omloppsbanor.

När Freivalds avgick för tre år sedan hade hon inte behövt göra det. Hennes lägenhetsaffär var helt korrekt och skandalen som oppositionsledaren i Stockholm, Annika Billström, och medierna kokade ihop i ljuv gemenskap hade hon överlevt om hon hade velat. Hennes ackumulerade auktoritet var ograverad och statsministerns förtroende för henne orubbat.

Men Freivalds ville inte utan bestämde sig för att vid 58 års ålder göra något annat. När hon nu återkommer i regeringen på den krävande posten som utrikesminister är det förmodligen med det förändrade perspektiv på politiken som tre års "civiltjänst" skänker.

Det kan vara nyttigt. För om någon ska lyckas med det utrikesminister Freivalds nu har satt upp som sitt mål, nämligen att väcka svenska folkets intresse för "Europa" (läs: Europeiska unionen inklusive den monetära) så måste det vara någon som kan leva sig in i andra perspektiv på frågan än regeringens officiella. Någon som kan byta argumentationslinje.

I tv-programmet Agenda i söndags konstaterade Freivalds helt riktigt att svenskarna är ovanligt ointresserade av hela EU-projektet. För att vara ett av Europas politiskt mest upplysta folk så är svenskarna häpnadsväckande likgiltiga inför EU och dess framtid. Det gäller även dem som röstade ja i folkomröstningen.

Jag röstade ja i folkomröstningen. Motvilligt och full av skepsis därför att jag rent sakligt är skeptisk till megalomaniska (megalomani = storhetsvansinne) projekt, och därtill därför att så många ledande debattörer på ja-sidan syntes mig pinsamma. Nå, sådana förekom även på nej-sidan.

Mitt tveksamma ja motiverades av att

a) EU existerar, är under alla omständigheter en jättelik maktfaktor som påverkar Sverige, bättre att välja det marginella inflytande man kan få än att helt avstå, låt vara att skillnaden inte är stor och helt omöjlig att uppskatta i ekonomiska termer

b) EU inklusive EMU ger utsatta och fattiga demokratier i Europa stadga och snabbare framsteg. Sålunda motiveras deltagande helt enkelt av solidaritet. Alltså inte av att Sverige får det bättre utan av att andra som har det sämre får det bättre.

Ehuru jag röstade "ja" tillstår jag att mitt intresse för EU är mindre än måttligt. Laila Freivalds iakttagelse stämmer absolut på mig.

Jag har allvarligt ställt mig själv frågan "varför?" Jag tillhör ju faktiskt den kategori människor som borde vara intresserad om ej nödvändigtvis entusiastisk.

Mitt svar lyder: Det föreligger något suddigt, något aldrig genomlyst i den diskussion om EU som har förts under de tolv år som har gått sedan Sverige och Finland hastigt bytte fot i sin EU-politik. Detta fyller mig med en olust som får mig att vända ryggen till.

Det är något med den oheliga alliansen mellan höger och vänster som har uppstått i EU-medlemskapets hägn, som får mina nackhår att resa sig. Vad är det som inte redovisas, vilka problem avstår man från att genomlysa, vad döljer sig bakom en EU-entusiasm, både i Sverige och Finland, som ständigt motiveras med skiftande och ibland diametralt motsatta argument?

Vad är det för en gemenskap som byggs upp, som famnar allt det som ändå skiljer länder åt, allt det som skiljer ideologier åt, ska skilja dem åt? Hur mycket väsentlig politisk konflikt kvävs av det som famnas av EU:s långa och många bläckfiskarmar?

Kanske är det inte politiskt ledarskap som har saknats på ja-sidan under folkomröstningskampanjen, som Margot Wallström antog. Kanske har det en riktigt övertygad personlig botten i EU-problematiken hos ja-förespråkarna? En botten som hade givit dem kraft att gå i närkamp med konflikter och problem?

Laila Freivalds är en analytisk och sakorienterad politiker. Hon är inte nersliten och ärrad av en folkomröstningskampanj som slog fel ut. Kanske har hon förutsättningar att "medla" mellan svenskarna och "Europa" med argument som är hederliga mot dem båda?

Yrsa Stenius

Följ ämnen i artikeln