Belöningssystemet är ett slags pittmätning

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den öppna skrupelfrihet med vilken flera av Skandias direktörer har berikat sig på andras bekostnad och låtit förstå att de anser sig ha haft rätt att göra det, är avslöjande på ett nära nog befriande sätt. De avslöjar nämligen en förryckt näringslivskultur i än högre grad än de avslöjar sig själva. Percy Barnevik var minsann inte ensam på banan fast hans kompisar i Guldgrisklubben gjorde sitt yttersta för att baxa ut honom i kylan och stänga dörren om sig själva och sina välförtjänta multimiljoner.

Den har gått fort, slakten på den gamla, goda svenska måttlighetsfilosofin.

Det är inte mer än något decennium sedan som till och med gräddan av svenskt näringsliv i princip kunde omfatta den återhållsamhet som har präglat svenskarnas syn på inkomstspridning och belöningstrappor.

Nog var förstås wallenbergare och gyllenhammare ett släkte för sig med tillgångar utöver det vanliga, något som ingalunda doldes, men de gick inte omkring och klirrade med sina guldtackor och de var väl införstådda med att utmanande extravaganser från deras sida kunde förvandlas till bumeranger som slog hårt mot sammanhållningen i samhället, den sammanhållning som även deras eget väl och ve ytterst var beroende av.

I början på 90-talet, sedan Muren hade dragit med sig inte bara kommunismen och socialismen utan även jämlikhetstanken i sitt fall, började måttlighetskulturen att erodera i landet Lagom. Till den snabba nedbrytningen bidrog generationsväxlingar i näringslivet och djupgående förändringar i dess struktur.

Så började snöbollen att rulla. Optioner, pensioner, fallskärmar, tantiem och andra förmåner förpassade ett helt skikt av höga näringslivschefer ut i den sociala exklusivitetens yttre rymder där deras villkor endast delades av deras gelikar och där de hade få beröringspunkter med den vardag som gällde för resten av medborgarna i resten av samhället.

Så förflyter inte många år förrän precis det inträffar som sociologer och socialpsykologer brukar varna för och som Olof Palme ofta hänvisade till när han motiverade varför det var viktigt att en demokratiskt vald politisk elit inte skulle förses med onödiga privilegier, inte heller dramatiskt annorlunda ekonomiska förutsättningar än folk i allmänhet: man förlorar sakta men säkert kontakten med människornas verklighet.

Och nu står de där, Skandiacheferna och alla de andra, nästan som parodiska exempel just på realitetsförlusten, den successiva processen under vilken det friska omdömet skingras för fartvinden från alla framvällande miljoner.

Det som nu har avslöjats om höga direktörers ogenerade girighet visar inte bara att höga direktörer anser att de ska ha bra betalt i alla former för att de gör ett strålande arbete som ingen annan kunde ha gjort. Det visar också att penningen för dessa män (och några få kvinnor) har upphört att ha bruksvärde eller normalt bytesvärde. Penningen har ett enda allt överskuggande värde: prestigevärde.

När prestige är det enda värde som vägs, mäts, duger och lockar så förvandlas hela belöningssystemet till ett slags pittmätning med sex-, sju- och åttasiffriga belopp där alla anstränger sig för att tränga in en nolla till på slutet.

Småningom blir beloppen helt orimliga.

Har man följt de stora dagstidningarna under den senaste månaden och konfronterats med å ena sidan skandalerna i Skandia och å andra sidan det orealistiska sparbeting ett skuldtyngt Stockholms läns landsting har tagit på sig, har dysterheten lagt sig ganska tung över ens köksbord.

Personligen känner jag mig lurad på en moralisk anständighet som jag har litat på i det nordiska välfärdssamhället. En anständighet som exempelvis har gjort att jag utan knot har betalat höga skatter på höga inkomster ehuru fickpengar i jämförelse med Skandia-chefernas.

Jag har betalat utan knot fast jag själv hittills inte har fått mycket tillbaka. Jag är ensamstående, har aldrig utnyttjat skola och dagis. Därtill har jag haft turen att vara frisk.

Jag har betalat utan knot för jag har velat bidra till den kollektiva tryggheten och jag har förlitat mig på rättvisan, anständigheten. Denna tror jag inte mer på.

Yrsa Stenius