Nu kanske han avslöjar motivet

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Advokat Peter Althin intervjuades i många medier under mellandagarna i anledning av att han nyligen hade fått tillgång till polisens kompletta förundersökning av mordet på Anna Lindh med den bevisning mot hans klient som däri stod att finna.

Någon frågade honom vad han för egen del inriktade sig på i den kommande rättegången.

- Att göra ett gott arbete, svarade han. Att min klient ska tycka att jag har gjort ett gott arbete.

- Vare sig han blir friad eller fälld? frågade reportern.

- Ja, vare sig han blir friad eller fälld, sa Althin.

Vid läsningen av det replikskiftet blev jag fullständigt klar över att Peter Althin inte tvekade om Mijailo Mijailovics skuld till mordet på utrikesministern och att han misstrodde möjligheterna att få denne frikänd i brist på bevis.

Har man i åratal hört försvarsadvokater uttala sig i än det ena än det andra spektakulära brottmålet, vet man att de bedyrar sin tro på klientens oskuld så länge de ser skymten av ett hopp om att övertyga en domstol om att bevisen inte räcker.

Peter Althins ordval tydde på att han inte såg något sådant hopp. Därav drog jag slutsatsen att advokatens strategi i fortsättningen skulle bli att försöka få den unge mannen att erkänna.

Det lyckades han med ganska snart. Peter Althin har under sin långa bana som brottmålsadvokat lärt sig hur man handskas med minst sagt urspårade unga män.

Alla juridiska experter som uttalade sig efter erkännandet i går underströk att ett erkännande i sig inte ändrar den kommande rättegångens procedur. Bindande bevis måste upp på bordet i varje fall.

Likväl, ifall Mijailo Mijailovic inte tar tillbaka sitt erkännande utan väljer att samarbeta med åklagaren under förhandlingarna i Stockholms tingsrätt kan vi se fram emot en betydligt mindre omständlig process än hela det offentliga Sverige har riktat in sig på. Det kan rentav bli en ganska enkel rättegång, nästan som ett antiklimax: på ett dramatiskt mord följer en odramatisk upplösning.

Motivet är naturligtvis det alla undrar över. Så här långt har Peter Althin inte yppat mycket om det. Endast att det inte var politiskt.

Nej, distinkt politiskt var det helt säkert inte, särskilt som dådet av allt att döma inte ens var planerat. Men betraktar man Mijailovics personliga bakgrund förefaller den gärning han har begått att vara som en explosion som har utlösts av företeelser i politikens utkant.

Mannen har som vi vet fruktansvärda uppväxtförhållanden, präglade av våld både i hemmet i Sverige och föräldrarnas hemland Serbien dit han sändes för sju år mitt i sin uppväxt. Mijailo Mijailovics mentala hälsa har sviktat länge.

Jag ser honom framför mig som en mycket ensam, kontaktlös person, vars inre, djupt depressiva skuggvärld avskärmas allt mer från yttervärlden på grund av isoleringen han råkar in i när han återvänder till Sverige som trettonåring.

I denna skuggvärld klibbar kränkningar, vrede och hat vid varandra som sprängdeg. Händelserna i Serbien bakas in i denna farliga massa.

I detta kaos får Anna Lindh och något uttalande hon gjort om Serbien en underlig roll som måltavla och avledare. Så vill slumpen det så att hon plötsligt en dag finns inom räckhåll. Stubinen till sprängdegen börjar fräsa. Den vanmäktiga vreden banar sig väg igenom honom, ut genom handen som exploderar som en blixt genom luften, skär genom kött och blod, och Anna Lindh ligger dödligt sårad för hans fötter.

I dessa banor rör sig mina föreställningar om vad som har hänt. Anna Lindhs roll som politiker är inte oväsentlig i sammanhanget. Hennes brist på personligt skydd är helt avgörande för att tragedin skulle bli verklighet.

Självfallet kan jag inte veta om jag föreställer mig det inre händelseförloppet hos Anna Lindhs mördare korrekt. Efter erkännandet vi fick i går finns dock en viss möjlighet att han, när tillfälle ges, kommer att berätta öppet, och särskilt för Anna Lindhs man och barn, varför han gjorde något så outsägligt grymt mot henne, mot dem som älskade henne så mycket.

Det minskar inte sorgen, det lindrar inte smärtan hos de efterlevande. Men det underlättar läkningen att få veta varför.

Yrsa Stenius