Irma hade rätt – snart är vi 43 000 lärare kort
Tänk, att Irma fick rätt till sist.
Tänk, att min före detta svärmor fick rätt efter 20 år. Att hon fick rätt i sin kritik av kommunaliseringen av den svenska skolan.
Och än i dag kan jag minnas hennes ord under den buckliga stråhatten: ”Om det här går i lås kommer de sociala klyftorna att öka. Och ingen vill bli lärare i framtiden.”
Min före detta svärmor var högstadielärare, pedagog och beläst. Hennes kunskapstörst svepte som en havsvåg över språk, konst, litteratur, religion, historia, filosofi, geografi, naturvetenskap och i sin iver svepte den också med sig trädgård, blommor och poesi.
Hennes kunskapstörst var så stor, att vi blev tvungna, att kryssa oss fram mellan hennes boktravar i sommarhuset i Roslagen.
Men Irma hade koll och visste på millimetern var hon hade placerat sina bokskatter.
Och när jag frågade: ”Har du något om Goethe? ”
”Ja, på vinden. Vid tredje bjälken till höger när du kommer upp för trappan.”
”Har du något om den kvinnliga rösträtten?”
”Ja, i matsalen vid mittfönstret under det ovala bordet.”
”Har du något om rosor?”
”Ja, i kalla rummet i tredje stapeln under sängen.”
Och 2013 har Irma alltså alla rätt. Alla hennes förutsägelser har slagit in:
Det är lärarkris och studenterna ratar läraryrket.
Få söker till lärarutbildningen i första hand.
Få söker till ämnen som matte, fysik och kemi.
Men varför?
Varför vill ingen bli lärare?
Studenterna svarar: varför ska vi utbilda oss till lärare, när vi får bättre betalt och har större karriärmöjligheter i näringslivet?
Men det här är ju viktigt – hur ska vi ändra på det här?
Studenterna svarar: ge oss högre lön. Ge oss åtminstone 5 000 –15 000 kronor mer i månaden. Men tro inte, att det räcker: vi vill också ha en bättre arbetsmiljö och som sagt – en karriärstege.
Och får vi inte fram fler lärare, spår Statistiska centralbyrån, att en kris väntar runt hörnet: inom åtta år kommer det, att saknas 43 000 lärare i Sverige.
Men hur har vi landat i den här boxen?
Är inte en offensiv, nyskapande och jämlik utbildning en ödesfråga i en värld som kokar av hunger och konkurrens?
Vad är lösningen?
Och hur når vi dit?
Ja, jag vet inte – men är till 100 procent säker, att min före detta svärmor Irma, hade levererat det rätta svaret.