Palatset – en symbol för dagens nya klassamhälle
Jag har jullov. Inbillar mig att vi alla behöver några dagar av motsatt liv, så långt från det vardagen innebär som möjligt. Inga mejl, inget twittrande, inga blogginlägg och ingen manisk nyhetsuppdatering är målet för mina lediga dagar. Total nedkoppling från mig själv.
Det går så där. Jag höll mig lugn under de rödaste dagarna. Stressen inför hela tomtespektaklet i kombination med oerhörda mängder fet mat har ju som bekant en utmattande/lugnande inverkan. Låg mest i soffan och glodde på film och var nöjd att allt gick vägen även denna jul.
Men så var de feta dagarna över och barnen började bli alldeles för vilda för att hållas inomhus en endaste liten dag till.
Vi masade oss upp ur soffan och stegade glatt och förväntansfullt i väg mot Palatset på Riddarholmen i Stockholm. Gamla Riksarkivet är nyligen upprustat enligt konstens alla regler och förvandlats till ett Harry Potter-liknande hus som inrymmer sex våningar av idel barnkultur.
Kostymförråd, biograf, radiostudio, konst- och pysselverkstäder, jam-rum, öppen scen, workshops med kunniga pedagoger, och så vidare i all evighet.
Men chocken och svidet i plånboken, när det gick upp för mig att det kostar 360 spänn att låta mina två barn skapa och njuta kultur, var mindre festlig.
Palatset är alldeles givet inte till för alla.
I kapprummet möts vi av alla barn som i alldeles för hög utsträckning har på sig Moncler-dunjackor, Sorrel-kängor och sådana där stickade mössor med en pälstuss mitt på.
Bättre bemedlade barn och deras föräldrar som tillhör den tiondel av alla barnfamiljer som i de nya moderaternas Sverige har blivit så rika att de skulle kunna försörja tre barnfamiljer.
De dryga 11,5 procent av alla barn i Sverige som lever i fattigdom lyser dock med sin frånvaro. De kan se sig i månen efter att njuta Palatsets frikostiga utbud av kultur. De kan glömma de fantastiska uttrycksmöjligheter som hägrar där innanför de vackra gedigna tegelväggarna, och som skulle behövas för just de mest utsatta.
Tjejen i kassan håller till viss del med mig om att det här bidrar till segregation, men försvarar ändå inträdet på 120 kronor per person, barn som vuxen, med att man faktiskt får otroligt mycket för pengarna. Att stiftelsen som driver Palatset inte har något vinstintresse, att allt överskott återinvesteras i verksamheten.
Men ändå. Trots sitt vackra innandöme, den oerhört fina idén med kultur för barn på allvar, så blev Palatset bara så tydligt en symbol för det nya Sverige som vi så slugt glidit in i.
Det nya Sverige som blomstrar och är rikare än någonsin förr, men där det finns fattiga och rika i en utsträckning som vi inte sett maken till de senaste 50 åren. Där klasskillnaderna breder ut sig som en löpeld, och jämlikhet och solidaritet är så gott som döda begrepp.
Där någonstans tog min ledighet slut.