Att vänja sig är att inte se och inte höra

Peter Kadhammar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2012-04-18

Jag har funnit en nyckel som jag letat efter i ett halvår. Den låg i askkoppen från Royal Geographical Society som står på skänken i hallen. Jag måste ha lagt den där för att jag skulle minnas var jag hade den.

Flera gånger om dagen har jag sett nyckeln och ­ändå har jag missat den. Jag har rotat­ i flyttkartonger på landet, sökt i lådor, förhört min ­familj, och jag har sagt: Jag kan se den framför mig, jag vet att jag har sett den ...

Jag har för mig att för­fattaren Folk Isaksson ­bestämde sig för att inte ­läsa Strindberg mer sedan han insett att Strindberg ­aldrig med ett ord nämnde­ de svältande barnen i sin tids Stockholm. Han såg dem ­inte.

Härom kvällen hade Aktuellt en av de vanliga genre­bilderna från huvud­staden: ett affärsstråk, människor som promenerar, en ­speakerröst som pratar om en ny undersökning av folkhälsan eller något annat ­angeläget.

I förgrunden på filmsnutten satt en tiggare på knä. Han hade rak rygg och höll sina handflator samman, höjda mot de förbipasserande i en tyst bön. Den romske tiggaren har blivit ett så vanligt inslag i gatubilden att vi inte längre märker honom. Han är med i en standardbild av Stockholms innerstad.

En gång på 90-talet ­besökte jag Paris och sa till en bekant som bodde där: Vad mycket tiggare det är på gatorna.

– Det har jag inte tänkt på, sa hon.

Jacek Kuron berättar i sina memoarer om sin uppväxt i den polska staden Lwów under andra världskriget. Barnen lekte på gården när ­någon sköt på gatan.

Portvaktens fru ropade:

– Vad var det?

Portvakten svarade:

– Ingenting, det var en ukrainare som sköt en judeunge.

Kan man vänja sig vid allt?

Atombomben lärde oss att leva med hotet om mänsklighetens utplåning. Medan den globala uppvärmningen pågår säger våra ledare att vi måste vänja oss vid fler översvämningar, fler naturkatastrofer.

Att vänja sig är att inte se, inte höra. Man vänder sig ­inte bort. Man ser rakt fram på det som sker och man uppfattar det inte. Mass­arbetslöshet var förr något chockerande, i dag är den normal.

Vad är det mer jag ­inte ser?

Jag sträckte handen mot nyckeln till det gamla bokskåpet, kände dess metall mot fingrarna och ropade:

– Jag hittade den!