Titta på oss. Klart det går åt helvete
Läs Alex Schulmans kolumn
Jag satt på en herrmiddag häromdagen och fascinerades så av mannen mitt emot.
Jag hade annars bara sett honom i näringslivstidningar. Jag kan inte riktigt termerna, men jag visste att han var hög befattningshavare inom kapitalförvaltning eller liknande.
Det var med honom där han satt som det brukar vara när man plötsligt hamnar i samma sällskap som en läkare. Man skulle så gärna vilja riva upp sin egen skjorta, visa en blemma och fråga: ”Är det cancer?” Men man gör inte det, för man förstår att läkaren är här privat, han vill inte sitta där och titta på blemmor.
Jag hade så många frågor till honom, om mitt bostadslån som oroar mig så, men kunde inte riktigt förmå mig. Kanske skulle han bli vred?
Jag minns på Teatergrillen vid något tillfälle när en av mina vänner gick fram till Leif GW Persson som satt vid grannbordet och frågade något om Thomas Quick och GW jämrade sig och gungade med hela kroppen och ropade olyckligt: ”Men jag orkar inte prata om det nu!”
Det ville man ju inte uppleva. Så jag höll snattran och sa ingenting. Det var först efter några glas som jag tog mod till mig och frågade om han kunde berätta lite vad han tror om bostadsmarknaden. Han betraktade mig en stund, som om han övervägde vansinnesutbrott med salivfräs, omkullvräkta vinflaskor och plötsligt står han där med stora rullande ögon och en stol i handen, redo att drämma till mig över huvudet. Men han behöll lugnet, böjde sig mot mig, nästan viskande frågade han:
”Har du lån?”
”Ja”, svarade jag.
”Hur mycket?”
”Fem miljoner.”
”Och hur mycket lade du in?”
”500 000 kronor.”
”Hur mycket amorterar du?”
”Nja, jag vet inte?... Nästan ingenting. Man behöver ju inte amortera.”
Han tog en munfull vin och så skakade han leende på huvudet och sa, liksom för sig själv: ”Generation lost.” Jag log vänligt och frågade vad han menade.
”Det är vad vi kallar er. Generation Lost. Ni som tar enorma lån utan egna pengar, jublar över låg ränta och fattar inte att en vacker dag kommer allt det där att braka samman och då står ni där med en lägenhet som inte ens är värd räntan ni betalar?...”
Han lutade sig åter fram mot mig:
”... och vad ska ni göra då?”
Han berättade sedan saker som jag egentligen inte ville veta. Han sa att den svenska bostadsmarknaden procentuellt har gått upp mest i pris i världen under de senaste tio åren. Det har ökat mer här än vad det gjort på Manhattan. Att köpa en bostadsrätt i Stockholm i dag kan med stor sannolikhet vara den sämsta affär man gjort, för en dag – i morgon, om en vecka eller om ett år – så kommer allt rasa ihop. Han sa att det lustiga är att alla hela tiden har tjatat om hur viktigt det är att komma in på bostadsmarknaden, men nu plötsligt tyder allt på de riktiga vinnarna är de som hyr.
”Bor du inte i bostadsrätt”, frågade jag.
”Jag sålde min i våras. Nu bor jag i hyresrätt och inväntar att helvetet ska braka loss.”
Den isande skräcken jag kände då, som att föra en Igloo-glass mycket fort genom tarmsystemet. Det var som om läkaren skulle rivit upp skjortan själv på mig, pekat med dallrande hand på min blämma och skrikit: ”CANCER!” Jag satt där på den där middagen och insåg att det var över med mig.
Generation Lost – det är jag. Här sitter jag med ett stort lån med lägenheten själv som enda säkerhet. Räntan är så låg att jag skrattar varje gång det kommer ett inbetalningskort. Jag har lånat 4,5 miljoner och känner knappt av det. Det är klart att det är något fel här. Klart att något är skevt. Klart att det kommer att gå åt helvete. Om vi verkligen tänker efter allihop – visst känner vi alla att något inte står rätt till här?
Och jag tänker på Göran Persson, som jag alltmer saknar i politiken, som sa apropå lån: ”Den är som är satt i skuld är icke fri.” Som vi skrattade åt det gammalmodiga i det. Som vi hånade farbrorn.
Och titta på oss nu. Klart det kommer att gå åt helvete. Den som är satt i skuld är icke fri. Jag måste sälja min lägenhet innan allt rasar.