När Lena Hallengren talar uppstår en göl av tomhet
Våren 2020 borde vara hennes stora stund
Man kan växa eller krympa under kriser, reagera med lugn eller skräckslaget flaxande, gripa tillfället och ta ett språng framåt eller smita undan.
Winston Churchill är det berömdaste exemplet på en ledare som steg fram och skapade världshistoria. Innan han blev det fria Europas hopp var Churchill mest känd som omdömeslös imperialist, inkompetent ekonom, Mussolinivurmare och katastrofal före detta marinminister under första världskriget.
Vi vet sällan på förhand vem som klarar vad. Vem som är vad.
Vi vet att socialminister Lena Hallengren inte är Winston Churchill.
Frågan är vad hon är i stället. Lena Hallengren, född 1973, har i hela sitt vuxna liv arbetat som politiker i stat och kommun. Hennes meritförteckning på socialdepartementets hemsida antyder ingen erfarenhet av samhället utanför makten.
SSU. Kommunpolitik. Riksdagen. Regeringen. Aluminiumstegen har burit upp till högsta våningen. Socialministern är ett av de tyngsta statsråden. Hennes ansvarsområden: sjukvård, folkhälsa, äldreomsorg.
Våren 2020 borde vara Lena Hallengrens stora stund. Under Sveriges svåraste kris på över hundra år skulle Hallengren kunna kliva fram och visa sin organisatoriska skicklighet, sin vilja, sina visioner.
I helgen svarade hon på frågor i Ekots lördagsintervju. Det blev många ord men inte mycket sagt.
Ordmassor kan emellertid bli förvånansvärt pregnanta om man skalar dem.
”Nu tror jag att det handlar om att få till provtagningskapaciteten på mark, att man är både kreativ i att hitta den lösningen – det behöver inte vara vårdpersonal som är hårt ansträngd, för det är de – de ska ägna sig åt att vårda personer som behöver sjukhusvård, de ska inte ägna sig åt att provta utan det finns ju utvecklade system för att ha egenprovtagning framför allt för dem som har lätta symtom och som jobbar i vård och omsorg eller andra samhällskritiska funktioner.”
Det var Lena Hallengrens svar på frågan vad det största problemet med testerna är just nu. Inget besked om varför Sverige till skillnad från andra länder ännu inte klarar att genomföra masstestningar. Hallengren har inte tagit reda på det.
Hon har heller inte tagit reda på varför Sveriges 21 regioner fallerar:
”Det kan finnas 21 olika svar på frågan varför vi inte skalat upp vår testkapacitet. Det finns inte ett enda svar på den frågan. Det finns många olika svar.”
I stället för att ta reda på dessa svar och agera sitter ministern på departementet och väntar.
”Kan vi göra mer? Finns det regioner eller aktörer som säger exakt det här borde vi göra så säger jag det igen – regeringen har absolut ingen prestige när det handlar om att bekämpa covid-19 utan tvärtom, vi är ju på samma sätt som vi varit hela tiden, vi samlar gärna aktörer, vi samarbetar, vi kan gärna samordna om det behövs.”
En ansvarig politiker måste kunna hålla alternativ öppna, ingen kan spå. Därför undviker politiker ofta att ge definitiva svar. Det kan vara omöjligt att säga ja ja och nej nej när framtiden är osäker.
Frånvaron av definitiva utsagor är inte detsamma som velighet och tanketomhet. Men när Hallengren talar uppstår en göl av tomhet.
”Vi har kämpat stenhårt i hela vårt samhälle.”
”Jag tycker vi arbetar väldigt hårt.”
”Det här är en väldigt allvarlig sjukdom.”
”Vi kämpar stenhårt.”
”Covid-19 är ett samhällsfarligt virus som skadar vårt samhälle.”
”Kan vi göra mer så gör vi gärna mer.”
Så talar någon som försöker övertyga omgivningen om att hen gör ett bra jobb, tyvärr lever kollegerna inte upp till förväntningarna, tyvärr saknas medel för att göra det som man tänkte, tyvärr gick datorn sönder, tyvärr kom inte bussen i morse.
På sätt och vis är det tragiskt. Lena Hallengrens stora stund kom och gick. Kanske kan hon revanschera sig. Jag vet inte. I lördagsintervjun sa hon i alla fall att de tester som ännu inte skett ska, när de väl sker, genomföras ”på ett jämlikt sätt”.