Hög tid att förnya strafflag- stiftningen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-11-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Justitieminister Thomas Bodström kommer att sätta igång med förnyelsen av strafflagstiftningen för psykiskt sjuka människor som begår brott.
Det är bra, för att inte säga hög tid.
Om inte förr så vid årets process mot Anna Lindhs mördare, Mijailo Mijailovic, har det blivit uppenbart för alla att det nuvarande påföljdssystemet inte fungerar.
När lagarna en gång infördes var syftet att strama upp praxisen att grova våldsbrottslingar dömdes till vård istället för fängelse, därför att de i allmänhet var mer eller mindre psykiskt störda. I det nya systemet som följde måste psykiatrikerna kunna visa på ett uttryckligt samband mellan sjukdomsutbrottet och den kriminella handlingen, och att den tilltalade fortfarande var sjuk.
Problemet med den nya lagstiftningen var att den blev ytterst svår att konsekvent tillämpa i praktiken.
Merparten av all grov våldsbrottslighet och nästan alla mord begås av män (någon enstaka kvinna) som uppvisar större eller mindre grad av psykisk abnormitet och akuta störningar av olika slag.
Vår tids psykiska sjukdoms- eller störningsgissel är borderlinepersonligheten. Det är inte tu tal om att uppkomsten av denna personlighetstyp hänger samman med livsstil och kulturmönster i vår tid, i vår del av världen. Det för alltför långt att utveckla den tanken i detta sammanhang. Låt mig bara säga att män som lider av den här typen av störningar ofta har vuxit upp utan goda vuxenrelationer, utan känslomässig kontinuitet, utan goda förebilder.
Borderlinepersonligheten karakteriseras av att den är illa integrerad. Mellan inre och yttre verklighet råder en gravare misspassning än hos vanliga människor, förmågan att relatera sig själv till andra, och andra till sig själv, är störd. Känslo-, tanke- och impulsvärld styrs av det överdrivet skruvade sättet att ta in världen.
Människor med svår borderlinestörning kan ta sig för de mest förryckta ting, drivna som de är av sitt icke adekvata sätt att ta in verkligheten. Men de har rågången mellan inre och yttre verklighet klar för sig och de vet vad de gör.
Konsekvensen av den strafflagstiftning som togs i bruk i början av nittiotalet blev följande:
Det relativa fåtal människor som begick grova våldsbrott utan att uppvisa några psykiska symptom dömdes till fängelse utan diskussion.
Det relativa fåtal människor som begick grova våldsbrott under inflytande av solklar psykos dömdes till vård utan att det vållade problem.
Det flertal av alla människor som begick grova våldsbrott och diagnostiserades för olika typer av personlighetsstörning, där borderline med narcissistiska inslag är de vanligaste, dömdes lite som det föll sig.
Resultatet blev att alldeles för många som var i stort behov av psykiatrisk vård, därför att deras personlighetsstörning var grav och vållade stort lidande, hamnade i fängelserna där ingen vård gavs. Samtidigt kunde vissa skyldiga, som begått liknande brott under liknande omständigheter, få vård - vilket naturligtvis var bra för dem men inte för tilltron till rättssystemet.
Den lagstiftning som Thomas Bodström nu tar initiativ till, bygger på rättspsykiatriutredningens förslag som faktiskt innebär ett radikalt nytänkande.
Även psykiskt sjuka eller störda människor ska anses straffansvariga om de inte uppvisar en förvirring som är liktydig med total otillräknelighet. De ska dömas till fängelse, men så länge deras sjukdom så kräver få vård på rättspsykiatrisk klinik.
Sedan ganska lång tid betraktar vi i Sverige psykiskt sjuka människor som myndiga med rätt att besluta om sitt eget liv. Undantag utgörs av dem som är mycket sjuka och inte kan ta vara på sig själva och kanske är farliga för andra. De tvångsvårdas på basen av vårdintyg. I det svenska samhället ska det dock mycket till för att vårdintyg ska utfärdas och det är viktigt för de sjukas rättssäkerhet.
Analogt med denna syn på psykiskt sjuka människors självklara rättigheter ska vi också - självklart - anse att de har skyldigheter som andra: Att bära straffansvar på ett rimligt utformat sätt. "alldeles för många som var i stort behov av vård hamnade i fängelserna där ingen vård gavs.