Hur svårt kan det vara att förbjuda mobilerna?
Jag vill inte vara Siewert Öholm här, men diskussionen rörande mobiltelefonernas vara eller icke i våra skolor gör mig alldeles mörk i själen.
Jag har inte följt det så noga förrän nu. Bara sett debattartiklar fladdra förbi. Men det förhåller sig alltså så att lärare inte har tillåtelse att förbjuda mobiltelefoner på lektionerna. En lärare får bara omhänderta en mobiltelefon om den stör lektionen.
Om telefonen inte gör det så kan läraren alltså inte göra någonting.
Det medför alltså att så länge en elev har telefonen på ljudlös så kan hen snapchatta hur mycket hen vill, läraren har inte mandat att göra något åt det. Det är så sjukt att jag blir matt.
Det bär mig emot att säga det, men Janne Björklund hade ju rätt. Vi har en flumskola i Sverige. Att vi inte har regler som gör att vi kan hålla borta mobiltelefoner på lektionerna är ju sjukt.
Nu har i alla fall politikerna vaknat. Undersökningar som gjorts i England har nu visat det som alla människor borde fattat för länge sen: att undervisningsmiljöer där det inte finns mobiltelefoner gör att barnen lär sig mer än barn som tillåts ha mobiltelefoner.
Det borde man väl förstå utan en undersökning, att mobiltelefoner är distraktioner? Styrkta av denna statistik vill regeringen nu ”titta på” det här. I oklara ordalag säger de att de vill titta på möjligheten att ge lärarna tillåtelse att omhänderta mobiltelefoner i ”förebyggande syfte”.
De vill ”titta” på det.
Hur svårt kan det vara?
Det är väl bara att säga att från och med nu får det inte existera mobiltelefoner i klassrum någonstans i Sverige. De får inte finnas i någons händer, inte i väskan, inte ens i fickan. Låt eleverna ha telefonerna på rasterna om det nu är så otroligt viktigt för dem, men klassrummen från norr till söder är mobilfria zoner.
Men, nä, politikerna är inte överens. Någon idiot på vänsterkanten kallar mobilförbuds-förslaget ”teknikfientligt”.
Det finns också rektorer som slår bakut och tycker att mobiltelefonen är ett viktigt hjälpmedel för barnen. Och föräldrar protesterar – för de vill kunna få tag i sina barn.
Det här är så dumt att det är generande.
Vi vuxna kan inte hantera mobiltelefoner. De distraherar oss och gör oss till sämre människor.
Om inte vi klarar det, hur tänker vi då att barnen skulle göra det?