Samhället är oförmöget att möta våra mörka demoner
Är det något jag absolut inte vill drabbas av i dagens Sverige så är det psykisk ohälsa. Ändå är det precis det som ligger mig, kvinna mellan 20 och 35 år, närmats till hands av möjliga sjukskrivningsorsaker.
Oro, ångest, depression kommer förmodligen att drabba oss alla någon gång längs livets krokiga stig. Inget konstigt med det egentligen, det vet man ju vid det här laget att livet är en lång radda av ups and downs, och däremellan några riktiga brutaldowns. Obs, jag menar på intet sätt att förminska de här åkommorna, tvärtom så vet jag att om de inte behandlas ofta leder till döden. Självmord är som ni säkert vet den vanligaste dödsorsaken bland svenskar i åldrarna 15–44 år. Psykisk ohälsa är livsfarlig och borde ha hög prioritet vårdmässigt.
Det är här vår absurda verklighet kommer ikapp. Det verkar nämligen som om vårt samhälle är totalt oförmöget att möta upp våra mörka demoner. Ett samhälle som verkar vilja stoppa huvudet djupt ner i sanden och låtsas att den psykiska ohälsan bara kommer att försvinna av sig självt. Gärna i takt med att folk börjar pröjsa för sin egen terapi och sina egna sjukförsäkringar
Alldeles för ofta möter jag nämligen människor som vittnar om ett sådant massivt förfall av psykvården. Folk som efter ett snabbt samtal med husläkaren får lyckopiller utskrivet utan någon som helst uppföljning, utredning eller vidare remittering. Människor som sitter och väntar på utredning i flera månader.
Självmordsbenägna som skrivs ut på grund av platsbrist. Samtalsterapi som av ekonomiska skäl begränsas till exakt tio samtalstillfällen varken mer eller mindre.
Landsting som inte har slutenvårdsplatser för barn. Och så vidare.
Nu senast satt jag på en middag och började småprata med en tjej som helgen innan hade försökt ta livet av sig. Dagen efter att hon svalt en cocktail av alldeles för många narkotikaklassade tabletter, hittats av sin mamma, förts till psykakuten och magpumpats, skrevs hon ut från psykakuten och skickades hem. Hon ansågs inte längre vara suicidal. Tre veckor senare fick hon tid för en påbörjad utredning. Fram till dess var det alltså upp till släkten att hålla vakt i skift. Hon gick ut i hallen med jämna mellanrum för att ringa sin mamma och berätta att allt var ok.
Hon som i dag är 27 år hade bollats runt i vården sedan hon var 16 år, fått åtskilliga diagnoser, ätit tusentals piller men inte fått prata med en enda psykoterapeut.
Hon hade försökt ta livet av sig flera gånger. Senast i förra veckan alltså. Ändå satt hon där med ångesten klappande i bröstet på samma middag som jag, och inte på en vårdavdelning. Varför?