Ministern som försvann spelar boule bakom en nedlagd skola
Ministern som försvann spelar boule bakom en nedlagd skola i en gammal bruksort i Västmanland.
Inger Persson, lokal ordförande i PRO, bevittnar uppståndelsen från skuggan under träden, men gör trots allt en ansats att lära sig spelets regler.
Politikern som för några år sedan dominerade tv-sändningar, rubriker och presskonferenser har anlänt klockan 13.58, två minuter före utsatt tid.
Inte ens lokalpressen har orkat följa med hit till Hallstahammar, det måttliga intresset för Lena Hallengren upphörde redan efter presskonferensen i Västerås i förmiddags.
Men en valrörelse handlar ju om så mycket mer än att konkurrera om utrymmet i tidningar, radio och tv, händer ska tryckas, vanligt folk, vilka nu de är, ska lyssnas på, alla dessa möten med alla dessa människor någonstans i Sverige som ska göra stora och mindre intryck.
Den som exempelvis lyssnar på Inger Persson kan lära sig någonting om hur Sverige och arbetsvillkor har förändrats.
18 år gammal blev hon med barn och höll på att få sparken från Sandvikens järnverk eftersom hon var tvungen att springa på toaletten stup i kvarten och kräkas.
Tidsstudiemannen blev misstänksam. Är du med barn? Inger Persson, nekade, hon ville ju inte bli av med arbetet.
– Ska en ung kvinna behöva ha det så? Jag blev förbannad och gick med i facket.
Vi sitter vid ett enkelt litet bord en trappa upp i den gamla skolan. Hallengren har ännu inte anlänt. Kaffe i plastmuggar. Några vetelängder som ännu inte har packats upp ur sina påsar.
Inger Persson utmärkte sig på Metall. LO i Stockholm ringde och erbjöd arbete. Hon började veckopendla. Maken och de tre barnen hemma i Västerås. Övernattningslägenhet i Gamla stan.
Hon har åkt hiss med gamla PLO-ledaren Arafat, jobbat med Ingvar Carlsson och Göran Persson, gjort en hygglig karriär inom arbetarrörelsen, arbetat med konsumentfrågor i Bryssel.
I dag är Inger Persson 75 år gammal, pensionär, ordförande i PRO i Västmanland.
– Den viktigaste frågan för de äldre? Pensionerna. Varken mer eller mindre.
– Jag träffar pensionärer som är förtvivlade. Som är så fattiga. Det är inte rätt.
De är en stor grupp, pensionärerna. Över två miljoner. Fler än någonsin tidigare. Sverige får en äldre och äldre befolkning. De är en maktfaktor.
Men så utlöste också pensionerna kaos i riksdagen i somras.
Regeringens vårändringsbudget föll, ett tillägg för de äldre utlöste oppositionens vrede, nya förhandlingar, det slutade med att garantipensionen höjdes.
Men allt det där är historia, nu skriver vi den 24 augusti och Hallengren, äldreminister, tar sats med ett klot.
Det är mest herrar hon tävlar med, damerna tycks ha annat för sig.
De spelar några omgångar. Och för sedan fram sina synpunkter för socialministern. För långa vårdköer, läkare pratar obegripligt, det är remisser hit och dit.
Hallengren lyssnar, nickar, ställer en och annan fråga.
Hon försvann ur rampljuset i samma ögonblick som covid-19 upphörde att klassas som samhällsfarlig sjukdom.
Borde hon inte vara en av denna valrörelses huvudpersoner? Borde inte pandemin vara en av de stora frågorna?
Visst, det är krig i Europa, inflation, stundande lågkonjunktur, gängmord, varken väljare eller politiker orkar med hur mycket elände som helst, men lite märkligt är det, nästan 17 000 människor dog, skyddsutrustningen räckte inte till, testningen fungerade dåligt, vården och äldreomsorgen befanns ha betydande brister.
Sannolikt är hon glad över att slippa allt detta, socialministern. Sannolikt är en valrörelse ingenting jämfört med att ha det politiska huvudansvaret för pandemin och samtidigt genomgå behandling för bröstcancer.
Hur många människor hade klarat allt det?
Nu har håret vuxit ut igen. Snart ska hon iväg och knacka dörr.
Vägg i vägg med PRO ligger Thore Skogmans museum. Öppet några timmar på onsdagar och lördagar.
Sune Karlsson, eldsjälen som driver det, tittar ut, undrar vad uppståndelsen handlar om.
Han bär halskrage. ”Jag har en sån himla nackspärr”, säger han suckande, låser dörren och går hem.
Vilka är de egentligen, pensionärerna, maktfaktorn?
Om vi ska tro tidningarna är de antingen utfattiga och äter kattmat eller lever i överflöd på Solkusten.
De som spelar boule bakom en nedlagd skola i en bruksort ingår sällan i journalistikens stundom onyanserade verklighetsbeskrivning.
En pushnotis i mobilen: nytt vallöfte, socialdemokraterna lockar de äldre med ytterligare någon tusenlapp.
Inger Persson sitter kvar i skuggan.
– Pensionerna, glöm inte dem, det är den stora frågan.