Det digitala helvetet gör oss alla till slavar
Vi lever i ett digitalt helvete, i en ny tid av extrem utsugning men den här gången är utsugningen subtilare: ingen verkmästare skäller, ingen disponent säger, snart är sommaren här så ni kan äta flugsoppa – vilket hände min morfar.
Vi är slavar framför våra datorer, vi är slavar i våra mobiltelefoner. ”Ditt samtal är viktigt för oss”, säger en inspelad röst medan vi väntar på svar, minut för minut, timme efter timme.
Samtalet är inte viktigt för dem. Våra pengar är viktiga.
Pengarna klämmer de inte bara ur oss genom att låta oss göra deras arbete. Vi får dessutom betala för att utföra deras arbete.
Vi betalar med vår tid.
Det digitala förtrycket är allestädes närvarande: ”Välkommen till vårdcentralen. Du kommer nu att få sju val.”
En minut och tjugo sekunder tar det för de inspelade rösterna att ge alla alternativ och om man inte fattar ska man trycka stjärna så börjar det om.
Det digitala förtrycket tvingar oss att vara telefonister, datatekniker, deltagare i kundundersökningar, tjänstemän på resebyrå, bankkamrerer, kassörskor i snabbköpet och markvärdinnor på flygplatser – allt ska vi göra därför att räknenissarna har kommit på att här kan man tjäna pengar!
För någon månad sedan satt jag en timme och 38 minuter i väntan på att få tala med någon på Lufthansa om min biljett till Italien.
Sedan kopplades jag bort.
Jag nämnde detta på Facebook och fick icke oväntade kommentarer:
”Jag svimmar nästan när det plötsligen dyker upp en levande människa i luren.”
”Jag har ringt till olika myndigheter sedan augusti och suttit och väntat i timmar på att komma fram till en handläggare, en ny för varje gång.”
Värst är Ikeavarianten:
- Säg vad du vill ha hjälp med. (Säger en dator.)
– Jag vill komma till kundtjänst.
- Vill du ha kundvagnar. Svara ja eller nej.
– Nej! Jag vill komma till kundtjänst!
- Kan du specificera lite mer vad du vill.
– Jag vill fråga varför Click and Deliver inte fungerar.
- Du vill veta om Click and Deliver. Då går du till denna länk.
– Nej, jag vill veta varför det inte fungerar.
- Kan du specificera lite mer vad du vill veta?
En kollega på SVT säger att deras interna redovisningssystem är så fruktansvärt komplicerat att reportrar struntar i att lämna in kvitton på småutgifter i tjänsten. Det är inte värt att lägga timmar på att fylla i digitala blanketter för att man bjudit någon man intervjuat på kaffe.
En annan kollega säger, ”enda gången jag försökt lämna in ett kvitto fick jag ta en dataspecialist till hjälp”.
På Aftonbladet förväntas anställda numera installera nya dataprogram själva. Det innebär att personer som inte begriper ett dyft ska försöka göra ett arbete som specialister kan ordna på några minuter: en skicklig reporter ägnade två arbetsdagar åt att försöka få i gång sin dator.
(Memo till mig själv: Självklart vet min arbetsgivare bäst, alla mina chefer ända upp till bolagsstyrelsen vet bäst annars skulle de inte vara chefer.)
(Memo 2 till mig själv: Jag undrar varför de inte gav oss skruvmejslar och sa åt oss att laga skrivmaskinerna själva innan datorerna kom. Det kanske inte fanns lika många skickliga ekonomer i bolagsledningen då.)
Man sparar pengar. Uträkningarna verkar effektiva. Lika effektiva som när polisen sparade in på civilanställda med påföljden att polisassistenter, inspektörer och kommissarier satt hukade över datorer och skrev pekfingervalsen i stället för att vara ute och jaga brottslingar.
Apropå polisen rapporterade jag för några år sedan att jag fick vänta åtta minuter och 38 sekunder när jag ringde 11414, det nummer allmänheten ska använda. Polisens presschef skickade ett mycket vänligt brev. Om jag får problem i fortsättningen är jag välkommen att ringa henne direkt så hjälper hon mig vidare.
Så fungerar det också i förtryckarsamhällen. För dem med kontakter och pengar finns alltid bekväma genvägar.
Medan slavarna bygger de nya faraonernas virtuella pyramider.
Nätspelandet är vår tids Kiviks marknad - Peter