Lena Hallengrens svar är aggressivt i sin tomhet
Ord betyder inget längre.
Jag skriver detta framför en bokhylla full med böcker. Jan Myrdal, "Turkmenistan". Jan Olof Olsson, "Leningrad-S:t Petersburg". Jag får en impuls att lägga mig på den röda soffan och bläddra i texter som pulserar av passion och klarhet.
Nästa impuls är tvivel.
Är boksamlandet meningslöst? Är bokstäver mellan pärmar redan sentimentala reliker?
Åt det hållet brukar klagovisorna dra. Den breda allmänheten har fastnat framför skärmarnas flabb och kravlösa spänning och blir allt mer obildad. Vart är landet på väg?
Klagomålen riktas neråt. Orden är det värdefullaste mänskligheten har. Förstörelsen är som alltid underklassens fel eftersom den är ansvarslös och inte tillräckligt mottaglig för den uppfostran som skolmyndigheter och andra försöker ge.
Socialminister Lena Hallengren är högsta ansvarig för Sveriges coronapolitik. Hennes språk har länge präglats av en luftighet som andats desperation på flera plan, oförmågan att vidta kraftfulla nationella åtgärder samtidigt som hon tutat tomma hejarop från läktaren: Sverige har "världens bästa sjukvårdspersonal" till exempel.
För en dryg vecka sedan ändrade någon Sveriges coronastrategi. På regeringens hemsida omformulerades politikens övergripande mål, från att "minska takten" på smittspridningen till att "minska smittspridningen".
En viktig förändring. I vilket syfte?
Lena Hallengrens svar på frågan löd:
"Någon har ändrat något och jag vet inte varför."
Detta svar läste jag förra veckan. Jag tog för givet att den ansvariga ministern skulle intressera sig för vem som på eget bevåg styrt om regeringens strategi gällande den största folkhälsokrisen på över 100 år. Följaktligen skrev jag i måndags till Hallengrens pressekreterare Nadja Yusuf och frågade om det nu finns ett svar på vem som ändrade orden och varför.
Lena Hallengrens första svar var ju aggressivt i sin tomhet.
Den offensiva tomheten tycks vara nya modet bland makthavare. Miljardären Ola Serneke har i hundratals anonyma inlägg på nätet haussat sitt egen byggkoncerns värde, avslöjade Göteborgs-Posten 29 februari. Först nekade Serneke, sedan vände han och publicerade ett uttalande som slutade:
"...ärlighet är ett av våra kärnvärden. Därför vill jag vara öppen med detta."
Han vände verkligheten ut och in och skröt med ärlighet och öppenhet när han avslöjats med att agera under dold identitet.
Det offensiva ljuget och den offensiva tomheten har blivit en epidemi i offentligheten. På Stiftelsen Stockholms Sjukhem har fem av 13 höga chefer vaccinerats mot coronan i strid mot Folkhälsomyndighetens riktlinjer, avslöjar Svenska Dagbladet.
Chefläkaren Marianne Reimers Wessberg är en av dem. Hon lämnar en skriftlig kommentar till tidningen:
"Jag är ödmjuk inför eventuella åsikter..."
I ett internt brev till personalen skriver Reimers Wessberg att hon "tänkte helt enkelt inte på" att personal som arbetar direkt med patienter kunde ha fått vaccinet.
Så blir den aggressiva tomheten en friskrivning av det egna ansvaret och en systematisk förstörelse av språket. Oärlighet blir ärlighet, slutenhet blir öppenhet, ansvar blir något man "i stunden" inte tänker på. Men man är "ödmjuk".
Lena Hallengren visar emellertid att aggressiv tomhet kan drivas ännu längre, ända till sin yttersta konsekvens.
I morse fick jag svar från Hallengrens pressekreterare Nadja Yusuf. Svaret är att Hallengren inte har något svar:
"Jag hänvisar dig till Regeringskansliet kommunikationsenhet för din fråga.
Allt gott,
Nadja"
Så bryter makten ner språket tills bara tom rymd återstår, en tillvaro utan ord.