tt mentalt 50-tal och bullbak ger ingen lycka
Kristina Axén Olin känns ju som en alldeles för typisk resa. Kvinnor som tar sig uppåt och uppåt. Sedan skilsmässa och avhopp och ”I stället för att vara med på kommunstyrelsens sammanträde var hon hemma och bakade kanelbullar ” och ”grät i omgångar” och ”Jag kan inte förena jobbet med mitt privatliv. Det går bara inte”.
Kristina Axén Olins äldsta dotter önskar att Kristina ska bli hemmafru nu.
Det känns som att se Stenmark ramla. Det känns som att man ramlar själv. Kristina Axén Olin har blivit politikens ”Annika Bengtzon”. Filippa Reinfeldts mindre välkammade och mer mänskliga syster som inte har suttit och lagt ”livspussel” i media, utan som har fattat att livspusslet är ett fucking-jävla 300 000-bitarspussel där det alltid fattas bitar i slutet. Som har varit fullständigt öppen med det. En typisk stark/svag kvinna som satt i en intervju förra året och berättade att hon hade lämnat in 20 skjortor på tvätt för första gången, att det var världens upptäckt att man kunde göra det. Som svarade att ”Vi har en väldigt traditionell arbetsfördelning hemma. Barnen förväntar sig att det är jag som gör saker” på frågan om det verkligen var hennes uppgift att lämna in skjortor på tvätt.
Jämställdhet – nästan alla är för det i teorin, men i praktiken har vi ganska svårt att leva upp till det.
En gång såg jag en knarkare på tv som pratade om sitt heroinmissbruk. Han sa: ”Jag är för liten för att klara av något så stort”. Och ofta är det ju så det känns nuförtiden. Är det bra för barnen? Är det bra för förhållandet? Blir jag lyckligare av att leva jämställt? Blir kvinnan lyckligare?
Ulrica Messing blev lyckligare av att lifta med täta-Torsten, och som hon sa i en intervju inför sin 40-årsdag i januari. ”Det är ett privilegium att få gå från ett stort intresse som politik, där man vill förändra världen, till inredning.”
Eh!? Vad hände? Borde det inte vara tvärtom?: Det är ett stort privilegium att få gå från ett intresse som
inredning där man bara vill förändra gardintyget i vardagsrummet, till en politisk vilja att förändra världen?
Varför tror alla downshiftande kvinnor att det är en omplacering till ett mentalt 50-tal med bullbak och barnens badmintonmatcher och inredning som ska ta dem tillbaka till lyckan och kärleken? Fan vet. Inte vet jag om jämställdheten gör mig lyckligare heller. Det enda jag vet är att jag inte fixar alternativet. Ojämställdhet. Orättvisan i att det fortfarande är ett fåtal av de svenska hemmen som delar lika på hushållsarbete och obetalt jobb. Orättvisan i att kvinnor som gör karriär får leva ensamstående i högre grad än män som gör karriär. Att män tjänar mer, och också pensionssparar mer (dubbelt så mycket jämfört med kvinnorna).
Så vad gör vi?
Med tanke på hur svårt det är med jämställdhet, alldeles oavsett den goda viljan, har jag ett första uppdrag till företag som Siemens och Electrolux och Miele. I min bil har jag en kille som heter Niels som talar om för mig på danska (bara för att robotspråk låter så mycket roligare på danska och norska än på svenska) när jag ska dreja höger, och när jag ska dreja vänster.
Jämställda hushållsmaskiner borde vara en baggis i vårt tekniksamhälle. Dammsugare, diskmaskiner, tvättmaskiner där var och en får logga in sig med en personlig kod. När någon i hushållet har förbrukat sina timmar upphör maskinen helt enkelt att fungera. Då får det vara skitigt. Eller så får den andra börja dammsuga, alternativt åka och köpa en ny dammsugare, alternativt börja trada bort sin personliga kod mot något annat. Du får min dammsugarkod och jag tar din tvättmaskinkod. Du får min tvättmaskinkod och jag får dina pensionspengar. Antingen det, eller så delar vi lika på allt obetalt arbete.
Se det som utsläppsrätter för en jämställdhetsrörelse som måste börja i hemmen.