Skurkarna förblir ostraffade efter Quick-skandalen
Överheten har äntligen hittat en skurk att ingripa mot i serierättsskandalen Thomas Quick, mannen som lyckades bli fälld för åtta mord som han inte begått.
Denna artikel har kritiserats av Pressens opinionsnämnd. Läs vad nämnden tyckte.
Man kan tycka att det var på tiden.
Men det är märkligt nog inte åklagaren i alla dessa skandalartade rättegångar, Christer van der Kwast, som har åkt dit. Han har visserligen godtagit uppenbart manipulerade förundersökningar, som han själv har lett, och han har å det märkligaste undvikit att kalla olämpliga vittnen. Det vill säga sådana vittnen som skulle ha försvagat eller omöjliggjort åtalen. Men åklagaren gick loss.
Det är inte heller polisen Seppo Penttinen som åkt fast. Han har visserligen fabricerat bevismaterial och ljugit inför rätta. Men överheten har låtit honom löpa.
En kandidat för överhetens näpst vore terapeuten Birgitta Ståhle, specialist på en under 90-talets början populär form av kvacksalveri som gick ut på att medelst någon form av magi framkalla ”bortträngda minnen”. Hos Thomas Quick framkallade hon exempelvis sexuella övergrepp från Quicks föräldrar och ett mord på en lillebror, ”Simon”, som aldrig existerat. Inför domstolarna har hon som expertvittne redogjort för hur detta mord på ”Simon” förklarat Thomas Quicks seriemördande. När han mördat pojkar har han nämligen ”återgestaltat” mordet på ”Simon”. När han mördat flickor eller kvinnor har han gjort det som ”hämnd på modern”. Men överheten kom aldrig på tanken att lyfta denna terapibedragerska av banan.
Advokaten Claes Borgström kom också undan. Han har visserligen världsrekordet bland advokater när det gäller att hjälpa åklagaren att få en klient oskyldigt dömd för mord. Men inte ens Advokatsamfundet har höjt på ögonbrynen.
Klara kandidater för räfst och rättarting vore tre klåpare till professorer som energiskt hjälpt till att få fram de skandalösa domarna mot Quick. Psykiatri- och psykologiprofessorerna Lars Lidberg och Sven-Åke Christiansson har som expertvittnen, gång på gång, förklarat hur Thomas Quicks seriemördande måste förklaras med hans sedermera framkallade bortträngda minnen, som exempelvis moderns mord på lillebror ”Simon”. Om inte kvacksalverilagen kunde tillämpas på dessa förmågor så kunde man åtminstone ha botaniserat i alla lagar om tjänstefel. Men icke.
En annan juvel i professorsligan bakom justitiemordet är en Per Holck som fick domstolens uppdrag att undersöka ett halvt gram lim och plast (vet vi i efterhand).
Professor Holck kunde utan att darra på manschetten fastställa att denna lilla bit lim och plast i själva verket var en benrest. Och inte ben från djur, utan från människa. Och vid närmare vetenskapligt studium fann professorn att det var en människa ”mellan 5 och 15 år” gammal. En åldersbestämning som nämligen tillmötesgick domstolens behov. Men professor Holck springer fortfarande omkring på fri fot. Och journalisten Gubb Jan Stigson skriver fortfarande i Dala-Demokraten. Som om han inte i 300–400 artiklar, fyllda av såväl bloddrypande detaljer som egna vilda påhitt, skildrat seriemorden som aldrig har ägt rum. Gubb Jan Stigson har till och med uppfunnit egna mord som han tillskrivit Thomas Quick.
Men i stället för sparken fick han Publicistklubbens stora pris för denna bedragarjournalistik.
Så vem är då den hittills enda tillrättaförda skurken i hela denna liga? Det visar sig vara journalisten Hannes Råstam vid SVT:s samhällsprogram ”Dokument Inifrån”. I tre gediget skakande program vände Hannes Råstam fullständigt upp och ned på hela rättsskandalen.
Därmed banade han väg för den serie resningsansökningar som i sinom tid kommer att rensa bordet från alla dessa felaktiga morddomar. Det var undersökande journalistik när den är som allra bäst.
Det tyckte inte Granskningsnämnden för radio och tv, som prickade det tredje av Råstams program för ”osaklighet”. Felet skulle bestå i att Råstam redogjort för hur Piteå tingsrätt skrivit i sina domskäl att: "Vad som är väsentligt i Quicks fall är att Quick blivit utsatt för övergrepp av fadern och modern.”
Citatet är korrekt och en del av motiveringen för att döma Quick.
Men, menar nu Granskningsnämnden, det är inte domstolen som säger detta, den ”bara” citerar en av stolleprofessorerna som förklarat Quicks skuld just på det sättet. Då blir det osakligt att säga att domstolen sa det domstolen sa.
Det är den mest obegripliga motivering jag någonsin läst i ett fällande utslag från Granskningsnämnden. Och jag har läst många, har själv blivit fälld oftare än Janne Josefsson till och med.
Det vänligaste man kan säga är att det rör sig om hårklyveri. Och så lyckades man pricka ett av de bästa undersökande reportage som någonsin visats i SVT. Ibland kan alltså överheten utveckla enorm energi och tankemöda för att sätta fast. Men varför har då hela ligan bakom serierättsskandalen Quick gått fri?
Det är ändå lite väl ironiskt att enda skurken i härvan skulle vara en journalist.