Mot bekvämlighet står sig elegans slätt
Långt före skäggväxt och ännu längre före håravfall var det viktigaste med ett par skor att jag kunde vifta på tårna i dem. Varje gång min blida moder skulle sko mig, var det samma visa:
Blid moder: ”Hur känns det där?” Gnällig skitunge: ”Jag kan inte vifta på tååårna!” Det går säkert att konstruera en intressant och lätt oroväckande psykologisk profil av detta – något måste väl ändå den fixa tåviftningsidén betyda? – men jag är både bredare och grundare än så. Det jag vill tala om är bekvämlighet.
Vi lever i en tid där alla, barn som vuxna, sätter möjligheten att vifta på tårna framför allt annat. Inte bokstavligen, förstås, men bildligen. Allt ska vara bekvämt. Inget ska vara besvärligt.
Vi går alla omkring i mjuka fritidskläder, som tillåter oss att röra oss fritt och obehindrat. Även om vi sällan rör oss fritt och obehindrat, eftersom det är besvärligt, inte bekvämt. Vi möblerar våra hem, inte för att de ska vara vackra, utan därför att de ska vara bekväma. Tv-soffan är hemlivets epicentrum, om man kan använda ett sådant uttryck för en möbel som uppmanar till dåsande lättja. Framför ett medium som är det bekvämaste av alla: televisionen.
Vi samtalar allt plattare, enklare och kortare, ofta via elektroniska hjälpmedel som varken kräver planering eller eftertanke. Till och med hälsningsordet ”hej”, som i kraft av sin korta bekvämlighet slog ut allt från ”god morgon” till ”god kväll”, har börjat försvinna. Det är för besvärligt att hälsa i SMS. Vi går rakt på sak, för det är bekvämast.
Vid sidan av kuriositeter som vaktparaden, har vi rensat ut ceremonier, sirligheter och elegans. Statsministrar ser ut som korpidrottande banktjänstemän och talar som kommunala fritidsledare.
Det är bekvämast så. Vi vill i varje läge kunna vifta med tårna.
Artighet är också besvärligt. För att vara artig måste man vara uppmärksam på andra människor och deras behov. Det är inte bekvämt. Automatiska dörrar är en tåviftaruppfinning för att vi ska slippa bry oss om att hålla upp dörren för vår nästa.
De var aldrig särskilt snygga, de där skorna som jag kunde vifta på tårna i.
Och häromdagen, när jag höll upp en dörr som ännu inte automatiserats, påmindes jag om något annat som vår bekvämlighet berövar oss: ett alldeles mänskligt, uppskattande leende.