Till servitören: Jo, det FANNS pengar på mitt bankkort
Alex Schulman om skammen när kortet inte funkar
Jag sitter och äter ensammiddag på en italienare i centrala Stockholm. När jag ätit färdigt ber jag att få betala för mig och lämnar mitt bankkort till min servitör. Han kommer tillbaka efter en stund, lägger bankkortet på bordet och säger: ”Medges ej.” Han säger det med en självklarhet som förbluffar mig, som om det vore något vi alla väntade oss. Jag kan ge mig fan på att han har något triumferande i rösten. Jag ser att han njuter av att varsko mig om detta.
Servitörens besked gör mig osäker och tafflig. Jag stirrar vilt ner i bordet, tvingar upp blicken mot honom, det tar emot, den flackar uppåt, nedåt, åt alla sidor.
”Det kan inte stämma. Dra det igen”, säger jag. Servitören tittar snabbt på mig, tar kortet och försvinner utan att säga ett ord. Men jag vet vad han tänker. Han tänker att jag spelar teater. Han tänker att det finns inga pengar på kortet och han tror sig också veta att jag är medveten om det. Jag inser att insatserna höjs. Vänder han åter tillbaka och placerar kortet på bordet med den där minen, så är det hela mycket generande. Och jag har ju kontanter i fickan som jag kan betala med, men jag är inte ute efter att betala, jag är ute efter upprättelse, jag vill att han ska komma tillbaka ursäktande och mumla om att det måste varit något fel på bankcentralen.
Servitören kommer tillbaka.
”Tyvärr. Det finns inga pengar på kortet”, säger han och placerar kortet på
bordet framför mig. Han ser kanske lite stramare ut nu, en rynka i pannan som subtilt upplyser mig om att jag faktiskt måste lösa det här problemet på något sätt. Jag är mycket uppjagad nu. Jag tar snabbt fram plånboken och ger honom kontanter och jag vill att det ska kännas som en revansch, nu får han beskedet att HÄR FINNS DET I ALLA FALL EKONOMI, men när servitören piper i väg med mina pengar känns det fortfarande bara obehagligt.
Jag lämnar restaurangen med en tydlig känsla av direkt missmod. Vandrar Karlavägen fram. Jag känner mig svag i kroppen, det är inte klokt vad det där tog på krafterna. Jag känner mig generad, men jag känner också frustration. Vad trodde han? Att jag var pank!? Jag vandrar förbi en bankomat och bestämmer mig för att ta ett saldobesked. Är jag verkligen pank?
Jag ser saldot: 549 kronor. Det är inte mycket pengar, men det täckte ju middagen. Vad fan i helvete är det som pågår? Plötsligt känner jag en sådan oerhörd vrede. Den där servitören, jag vill krossa honom! Jag står där och jag skakar – jag skakar inte fysiskt, men om jag skriver att jag skakar så förstår ni sannolikt sinnesstämningen. Jag bestämmer mig för att bege mig tillbaka till restaurangen, springa fram till servitören och trycka upp saldot i ansiktet på honom, jag ska mula honom med det där pappret!
Och så ska jag väsa åt honom: ”Det fanns pengar på kortet. Ser du det? Det fanns!” Jag tar några steg tillbaka mot restaurangen, men så stannar jag upp igen. Vad är det här för beteende? Varför måste jag bevisa något för den här människan? Hur kan jag ha blivit så här lättkränkt? Så osäker? Jag måste kunna vara vuxen nog att bara släppa det. Gå vidare i livet.
Jag går vidare i livet. Jag vänder hemåt. Kan inte släppa servitören. Fortfarande när jag ligger i sängen – jag vill krossa honom!
Några veckor senare. Jag råkar gå förbi restaurangen och får syn på servitören. Han står och plockar av ett bord. Kväver en impuls att gå fram och säga: ”Hördudu, den där gången för ett tag sedan när du sa att det inte fanns pengar på mitt kort – det FANNS pengar!” Jag går vidare. Men händelsen släpper inte taget om mig. Den lever kvar i mitt system. Jag måste bli av med den. Jag inser att endera dagen måste jag agera.
Nu. Jag agerar. Meddelande till servitören på krogen Ciao Ciao på Karlavägen: det FANNS pengar på kortet! Det var inte min likviditet det var fel på – det var era jävla maskiner!