Polisen läckte - nu går Christer Pettersson fri
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-11-27
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
S
tackars moder Svea lider av trauman, anser Niklas Ekdahl på Dagens Nyheter.
Hon ältar och ältar de tragedier som har drabbat henne under de senaste decennierna - som sammanfaller med en nu aktiv journalistgenerations historiska minne - och kan inte lägga dem bakom sig. Anledningen är den att hon länge var så troskyldig.
Länge trodde Moder Svea och hennes dagis- och fritisbarn av det oskuldsfulla 70-talet att ingenting ont kunde drabba henne. När så sedan skedde - börjande med mordet på Olof Palme och slutande (?) med Göteborgskravallerna - kunde Moder Svea, det vill säga hennes myndigheter, inte hantera det inträffade.
Alla katastroferna sköttes med övertygande inkompetens varefter allt förvandlades till trauman. Där hör numera ubåtarna också hemma sedan de visat sig vara minkar eller utsända av Nato.
Så långt Ekdahl.
Den som någon gång sträckt ut sig på en psykoanalytikers soffa vet att trauman ofta vägrar läka därför att patienten klamrar sig fast vid dem. Somliga av oss skaffar oss något slags vällustig negativ identitet genom att ständigt definiera våra motgångar som trauman, som oöverkomliga skador som vi för allt i livet inte vill bli av med.
En klok psykoanalytiker kan till sist bli riktigt rosenrasande och säga till oss att sluta jämra oss.
- Nu orkar jag inte höra den där skiten mera, kan en klok psykoanalytiker utbrista.
Det är vad jag vissa stunder skulle ha lust att säga till Moder Svea eller till alla hennes traumatrumpetare i mediebranschen.
Ubåtarna har jag svårt att betrakta som någonting annat än en politisk fars och den är lite pinsam. Men trauma - jo för Lennart Bodström kanske.
Jag förnekar inte att ett och annat kunde ha skötts bättre när mordet på Olof Palme reddes ut, när vi försökte förstå vad som var bäst att göra efter "Estonia" för att nu inte tala om Göteborgskravallerna. Men jag påminner mig också en stor, förhållandevis färsk tragedi som sköttes så väl det lät sig göras om man ser till "eftervården": branden i Göteborg för tre år sedan.
Stora ord ska man använda försiktigt. Nationella trauman finns det skäl att tala om i Tyskland på grund av nazismen. Likaså tror jag kommunismen har lämnat nationella trauman efter sig lite varstans i Baltikum och Centraleuropa och själv har jag vuxit upp med ett nationellt trauma som jag dock i dag vill betrakta som läkt: Finlands inbördeskrig. Det traumat läkte därför att finländarna lät det läka.
Mordet på Olof Palme var en förfärlig chock för Sverige, en nationell tragedi - en statsminister ska inte skjutas på öppen gata i ett välordnat, fredligt välfärdssamhälle - och en oändlig mardröm för hans familj.
Mycket i utredningsarbetet efter mordet gick fel från början - med irreparabla konsekvenser - och även om vi kan peka på att inte heller mordet på John F Kennedy reddes ut tillfredsställande är det förstås besvärande för polis och rättsvårdande myndigheter i Sverige att mordet inte slutgiltigt klarades upp.
Så obeskrivligt inkompetent var emellertid inte den svens-ka polis som skötte utredningsarbetet som ledde till gripandet och lagförandet av Christer Pettersson. Efter det olyckliga äventyret med kurdspår och annat gjorde polisen ett gott arbete under ledning av den tålmodige och saklige chefsåklagaren Anders Helin.
En av anledningarna till att Palmemordet inte löstes var en svensk dygd som brukar lovordas inte minst på Dagens Nyheters ledarsida: det var den svenska öppenheten som skapade en del bekymmer.
Svensk polis och svenska myndigheter har en tradition att vara öppna mot media. Det är en bra tradition. Men vid mordet på Olof Palme tror jag att den traditionen bidrog till att polisen läckte för mycket - den insåg inte var gränsen för dödssynd gick.
När Lisbet Palme tappade förtroendet för den skamlöst läckande polisen startade den process som slutade i de spänningar mellan målsäganden och hela rättsapparaten och som bidrog till att Christer Pettersson friades i hovrätten.