Framgångens pris: vännerna försvinner
En gång på 1980-talet var jag politisk chefredaktör på Aftonbladet. Det är länge sedan nu.
Jag avgick i oktober 1987 för att bereda plats åt Thorbjörn Larsson - i dag Sveriges mediekung. Jag gjorde det helt frivilligt men tänkte inte efter särskilt noga.
Den historien ska jag emellertid inte berätta här och nu för det har jag redan gjort ett antal gånger. I stället ska jag berätta en historia om Thorbjörn Larsson, mannen bakom Aftonbladets makalösa succéstory från undergångsdömd kvällsblaska till Skandinaviens och numera, under Anders Gerdins ledning, Nordens största tidning.
(Vi var nog ett antal andra som också slet häcken av oss de där roliga men besvärliga åren på 1980-talet då det äntligen vände för Aftonbladet men vi får inte vara med i storyn för legendens estetik är som den är: Den spinns kring ett namn, inte flera.)
Thorbjörn Larsson gick över till Bonnier-sfären redan för ett par år sedan då han blev vd för TV 4. Det väckte en del förstämning bland hans forna arbetskamrater på Aftonbladet som hade svårt att förstå hur en människa som brunnit så för Tidningen kunde gå över till "Fienden" som han hade kämpat emot under nära två decennier, ja under de där åren då han blev någon.
När Larsson nu tar steget fullt ut och sätter sig i Expressens ledning för att bland mycket annat ta upp kampen med Aftonbladet är det inte så många som höjer på ögonbrynen vare sig på hans gamla tidning eller någon annanstans. Det låg liksom i tangentens riktning.
Faktum är att Thorbjörn Larsson var på väg över till Bonniers redan 1987. Abbe Bonnier, som kände igen en tidningsmakare när han såg en, ville värva över Thorbjörn som då ledde Aftonbladet ur redaktionschefs position och hade börjat bli omtalad på grund av sina insatser i rekonstruktionen av tidningen.
Hur frestad Thorbjörn var i själ och hjärta vet jag inte. Han visste väl att han ännu hade saker ogjorda på Aftonbladet, att hans hunger efter mer av allt ännu en tid kunde stillas där och han begrep omedelbart sitt förhandlingsläge:
Han var trött på att vara redaktionschef, formellt underställd två chefredaktörer som inte visste hälften så mycket som han om hur man gör tidning.
Thorbjörn Larsson krävde att få bli chefredaktör - annars skulle Abbe få som han ville - och efter ett antal om och men blev han det och det var ju bra.
Men det var på håret att han hade slunkit iväg för Aftonbladets dåvarande styrelseordförande Rune Molin var beredd att låta honom gå. Det var Rolf Alsing, då chefredaktör för allmänna redaktionen, som fick Molin på andra tankar.
Jag är inte säker på att Thorbjörn Larssons känslomässiga band till Aftonbladet var svaga. Jag tror han kan stava till ordet lojalitet. Men även om han äger dessa inre referenser finns det hos honom något som är mycket starkare: Det är hungern, suget från något bottenlöst, något mycket tommare än en tom mage, något som behöver ständig påfyllning för att inte knorra så högljutt att det blir outhärdligt för honom själv och andra.
Jag tror Thorbjörn Larsson är en typisk representant för framgångens män i vår tid. Han drivs av behovet att ständigt få kvitto på vem han är. Utan kvitton är han ingen och gamla kvitton duger inte. Gamla kan kastas när nya finns att få.
Psykiatrin kallar personlighetstypen för narcissistisk. Narcissism är inte bara någonting negativt, inte ens företrädesvis någonting negativt om den är måttlig och kombinerad med stor begåvning.
Och Thorbjörn Larsson är en mycket begåvad person. När en sådan som han gör allt som står i hans makt för att på nytt och på nytt bli bekräftad så utvecklar han en enorm kreativitet - och en otrolig massa blir givetvis gjort. Även enstaka misstag förstås.
Karakteristiskt för den här personlighetstypen är också att den är oerhört anpassningsbar för den finner sin lust i den nya prestationen, de nya segrarna och hämmas inte av rötter och starka tillhörigheter. I en tid där allt går fort och krav ständigt förändras är detta en tillgång.
Ja, den här sortens män blir framgångsrika. Men också ensamma för omättlighetens pris är ofta trolöshet och de trolösa har få vänner.