Även integrationsfrågor måste kunna diskuteras

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var kanske inte hundraprocentigt genomtänkt, folkpartiets förslag, att invandrare skulle avlägga prov i svenska innan de fick svenskt medborgarskap, men ta mig sjutton om jag kan tycka att det var speciellt rasistiskt eller invandrarfientligt.

Dessutom backade ju Lars Leijonborg från den programpunkten i partiets integrationspolitiska program och begränsade sig till att kräva genomgången språkkurs för att medborgarskap skulle beviljas. Någon avancerad flirt med invandrarfientliga opinioner tycker jag sålunda inte att man kan beskylla folkpartiledaren för.

Ändå var det exakt det klander Lars Leijonborg fick motta efter sin formidabla valframgång när missunnsamma kolleger kommenterade: Leijonborg hade lättat på locket till Pandoras ask och låtit det onda sippra ut, kommit halvkvävda invandrarfientliga visor till mötes. Han hade fått väljare, massor av väljare. Men han hade gjort något en svensk toppolitiker borde hålla sig för god för.

Så lät det både när vänsterns och moderaternas ungdomsförbund yttrade sig och även några av seniorerna i valstudion spelade på samma sträng.

Jag blir litet orolig för dessa snarast kontrafobiska reaktioner i svensk politisk debatt så fort invandrarnas ställning berörs i andra ordalag än de gängse som talar om det svenska samhällets plikt och svenskarnas skyldigheter.

Som sagt var, kravet på ett språkprov hade mycket som talade emot sig, bland annat att medborgarskapet kunde bli svåruppnåeligt för många som bäst skulle behöva det, men jag kan inte spåra något fientligt i att ett parti inför val tar upp frågor som berör integration av människor från utlandet i det svenska samhället och att det berör språkets centrala ställning.

För att bli riktigt tydlig vill jag upprepa att kritiken i sak mot folkpartiets integrationsförslag enligt min uppfattning på många punkter var befogad, men jag vägrar att resa mig upp och ropa "vargen kommer, vargen kommer"" Nu har främlingsfientligheten blivit lockbete i Sverige! Jag ställer inte upp på att detta invektiv riktas mot varenda en som framför förslag som inte unisont hyllas som det rätta och riktiga.

Även integrationsfrågor måste kunna diskuteras med argument för och emot olika åtgärder utan att de Politiskt Korrekta alltid ska komma sättande med sin stämpel som gör all diskussion omöjlig.

Epitetet invandrarfientlig och flirt med sådana opinioner tycker jag ska reserveras för dem som faktiskt står för sådant och att de finns även i Sverige såg vi i veckan som gick.

De Politiskt Korrekta i söndagens valstudio blev inte mindre frånstötande i sin självrättfärdighet när en preliminär analys av väljarnas beteende och motivet för att de valde de partier de valde visade att integrationsfrågan spelade en förhållandevis liten roll för dem som röstade på folkpartiet.

Rent generellt tycker jag att frågan om mer detaljerade villkor för medborgarskap än vi har i dag är intressant men ganska svår att få rätsida på eftersom medborgarskapet har karaktär av rättighet som människor inte ska förvägras om de uppfyller vissa grundläggande krav i sin allmänna vandel.

Personligen upplever jag medborgarskapet som en viktig identitetsfråga. För mig är det absolut inte enbart en formell tillhörighet som ger en given nationalitetsbeteckning på mitt pass samt vissa rättigheter och skyldigheter i förhållande till ett givet land.

Efter tjugotvå, snart tjugotre år i Sverige har jag ännu inte avstått från mitt finska medborgarskap och kommer förmodligen aldrig att göra det. Jag är finländare och jag är stolt över det.

Men skulle jag byta vore jag inte främmande för tanken att skiftet vore förenat med något slags högtidlig försäkran i vilken jag lovade att bekanta mig med landets lagar och följa dem efter bästa förmåga samt även så gott jag kunde lära mig landets språk - något som ju i mitt fall inte är aktuellt men som princip.

Knappast skulle en sådan försäkran ha så stor praktisk betydelse men symboler har ett gemenskapsskapande värde som inte är att förakta.

Yrsa Stenius